Dec nr 4 2003 - Järnvägsfrämjandet

TVÅ SÄTT ATT FRÄMJA JÄRNVÄG
Claes Roxbergh (mp) och Karin Svensson-Smith (v) är sina partiers representanter
i riksdagens trafikutskott. Socialdemokraterna är beroende av miljöpartiet och
vänstern för att kunna bilda regering. Claes Roxbergh är dessutom ordförande i
trafikutskottet. Bägge vill främja utbyggnad av järnvägen, och de besitter alltså en
hel del makt för att kunna det, men de har tämligen olika syn på hur järnvägen skall
drivas. Claes Roxbergh vill se mer konkurrens på spåret medan Karin Svensson-
Smith helst vill ha ett sammanhållet statligt verk.
Karin Svensson-Smith vill ha tillbaka det gamla SJ och inte uppsplittring i olika bolag
som nu. Också underhåll och byggande av banor skall ingå. Med allt under samma
hatt kan järnvägen dra nytta av samordningsfördelarna och få största lönsamhet.
Uppsplittrat i olika bolag kommer man att få en suboptimering, att varje bolag för sig
söker få maximal lönsamhet, och det innebär inte den effektivaste verksamheten.
Tvärtom kan det till exempel innebära, så som det visat sig nu, dåligt underhåll av
spår och vagnar därför att var och en sparar på sitt håll. Med sammanhållen trafik kan
loken användas bättre både för gods- och persontrafik. Med samma operatör får
kunderna bättre överblick över tidtabeller, priser och bokning. Det är till fördel för
järnvägens konkurrenskraft med trafikslag som inte betalar sina fulla kostnader, som
bilism och flyg.
Om två-tre år kommer vi att få en jättebrist på lokförare. Utbildningen har skurits ner.
De privata bolagen har ingen egen utbildning och litar till att man får sina lokförare via
praktik hos SJ.
Det är inte bakåtsträveri att vilja ha ett sammanhållet SJ. Tvärtom är det de som vill
avreglera som försöker vrida utvecklingen tillbaka, framhåller Svensson-Smith. Det
var inte utan anledning som staten en gång förstatligade alla privata banor. Först då
kunde man få verklig nytta av järnvägen. Efter alla tågolyckor i England tvangs regeringen
där återta kontrollen. Inte heller på Nya Zeeland har privatiseringen varit lyckad.
Hon säger också att det höga avkastningskrav regeringen ställt på SJ för att ge
ägartillskott för att rädda företaget från konkurs inte är något som hittats på i Sverige.
Det är EU som ställer krav på lika konkurrens. Järnvägen skall klara samma krav på
avkastning som lastbilstrafiken med sina 10-30 procent. Men den betalar bara 30
procent av sina kostnader. Det är dock inte tvunget att dela ut avkastningen, utan den
kan investeras i företaget.
En orsak till förlusterna är att staten varit alltför passiv som ägare. Man har inte haft
insyn och tillsatt ledare utifrån på bara företagsekonomiska meriter. De som haft
branschkunskap har blivit obekväma och sparkats. Men ännu finns tillräckligt med
samlad tyst kunskap att ta tillvara. Med ytterligare uppsplittring försvinner den.
Inte heller har staten styrt mot de transportpolitiska mål man säger sig ha. SJ har
en strategiskt viktig roll för omställningen till ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är
fel att, som SIKA (Statens institut för kommunikationsanalys) föreslår när Sverige
inte klarar uppställda miljömål, då ändrar man på miljömålen.
11