Dec nr 4 2003 - Järnvägsfrämjandet

SJ I KRIS – HÖG TID ATT TÄNKA OM
I våras tvingades regeringen gå in med ett kapitaltillskott på 1,8 miljarder för att
undvika att SJ AB försattes i konkurs. Stödet omgärdades dock av tuffa
avkastningskrav vars konsekvenser vi nu bevittnar när SJ-ledningen genomför
stora neddragningar i verksamheten över hela landet.
Neddragningarnas konsekvenser för SJ:s trafik är inte svåra att förutse. Med färre
lokförare och ombordpersonal går försämringar i trafiken knappast att undvika. Från
fackligt håll varnar man för att ökad busstrafik blir lösningen och att det blir resenärer
under helg- och semestertider som kommer att styras över till bussar (och säkerligen
också till bilar) medan tågtrafiken för affärsresenärer prioriteras. I dagarna har
ledningen för SJ aviserat både prisjusteringar, uppåt för vanligt folk, nedåt för affärsfolket,
och fortsatta besparingar. SJ som ”hela folkets järnväg” blir alltmer ett minne
blott.
SJ:s senaste besparingsplan innebär också att totalombyggnaden av X2000-tågen
skjuts på framtiden. Det kommer med all säkerhet att leda till mycket stora kostnader
när dessa redan idag ganska nedslitna snabbtåg måste renoveras eller ersättas av
nya tåg.
Alltfler börjar nu dock att reagera på vansinneskarusellen inom SJ, bland andra
kristdemokraterna i riksdagen som anser att SJ genom att minska utbudet av tåg
tvingar upp biljettpriserna och att regeringen sjösatt en ”ofullgången räddningsplan”.
”Vi kan inte ha en situation där landets största tågoperatör hamnar i kris efter kris”,
säger kristdemokraternas riksdagsledamot Maria Larsson och kräver att riksdagen
nu ska ta initiativ till en oberoende granskning av SJ:s ledning, bolagiseringen,
räddningsplanen och regeringens förvaltning av SJ under de senaste åren.
”Räddningsplanen för SJ pressades igenom riksdagen så snabbt att ingen hade
möjlighet att analysera vare sig problemen eller konsekvenserna av socialdemokraternas
förslag”, säger Maria Larsson.
Flera orsaker till SJ:s kris
SJ:s kris och det nu minskade tågresandet har flera orsaker. Till en del beror den på
att konkurrensvillkoren med andra transportslag är till järnvägstrafikens nackdel.
Samtidigt som denna trafik ska täcka alla kostnader den själv orsakar förutsätts den
kunna konkurrera med biltrafik och flyg som inte alls har samma krav på sig. De
orättvisa konkurrensvillkoren är dock inget nytt problem till skillnad från systemförändringarna
som blev följden av 90-talets beslut om avreglering, bolagisering och
konkurrensutsättning. 90-talet präglades av en övertro hos politiker och makthavare
på marknadslösningars överlägsna effektivitet. Inte alltid gjordes åtskillnad mellan
varumarknader och samhällsservice. Det fick till följd att avregleringar och marknadsmodeller
kom att införas även på tidigare monopoliserade marknader, som energiförsörjning,
postdistribution och järnvägstrafik. Monopolens dagar ansågs vara räknade.
13