Företagsförvärv inom EU: - Sieps

mellan företag som avgränsar nationella marknader och motverkar
integrationsprocessen.
Såsom ett komplement till kartellförbudet förbjuder EG:s konkurrensrätt
att dominerande företag missbrukar sin dominerande
ställning. 5 Även om denna bestämmelse är formulerad som
ett förbud fordrar den i praktiken att det i varje särskilt fall
konstateras att ett missbruk av dominerande ställning föreligger
mot bakgrund av omständigheterna i det särskilda fallet.
Ett typexempel på fall där missbruk ansetts föreligga är trohetsrabatter
och liknande diskriminerande säljvillkor.
Ett system för kontroll av företagsförvärv (fusionskontroll)
fanns inte från början i EU utan att har tillkommit senare. De
främsta förebilderna har varit de amerikanska och tyska
fusionskontrollsystemen. Kontrollsystemet i EU bygger på
koncentrationsförordningen av 1989 som trädde i kraft 1990. 6
Det utgör numera det helt grundläggande systemet för förvärvskontroll
i Europa och har stått modell för senare tillkommen
nationell förvärvskontrollagstiftning i ett flertal av EU:s
medlemsstater och kandidatländer. Detta gäller även Sverige.
3.2 Huvudprinciperna i EU:s förvärvskontrollsystem
EU:s system för kontroll av företagsförvärv bygger på några
centrala, grundläggande principer. Här kan först nämnas att
EU:s systemet är exklusivt tillämpligt inom EU på särskilt
stora förvärv, den s k one-stop-shop-principle. När EU:s kontrollsystem
är tillämpligt får alltså inte medlemsstaterna själva
tillämpa sina konkurrensregler på förvärvet. Detta ger självfallet
en alldeles särskild tyngd åt EU:s kontrollsystem på området.
Ett viktigt skäl till att denna ordning införts är att företagen
och deras rådgivare i allmänhet finner det olämpligt och
5 Artikel 82 EGF (äldre numrering artikel 86).
6 Rådets förordning om kontroll av företagskoncentrationer (EEG)
nr 4064/89, EGT (Europeiska gemenskapernas Officiella Tidning)
1989 L 14/37.
14