DE FINLANDSSVENSKA REGIONERNAS KARAKTÄR - Kunnat.net

länsstyrelserna behöll sin position som samordnande regional enhet ända fram
till 1990-talet. Stegvis förflyttades ansvarsområden från länsstyrelserna till nya regionala
enheter, framförallt till landskapsförbunden och de reformerade statliga
distriktsorganen där arbets- och näringslivscentralerna (te-centralerna) och miljöcentralerna
blev viktiga aktörer vid sidan av och i samarbete med landskapsförbunden.
Den europeiska Unionen betonade vikten av att minska nationalstatens
inflytande på regional nivå och förbättra möjligheterna till lokalt förankrad utvecklingsplanering
och regional konkurrens. ”regionernas europa” blev ett giltigt begrepp
även i Finland (se t.ex. Keating 1998). Den s.k. AlKU-reformen (se nedan)
har under de senaste åren ytterligare stärkt landskapsförbundens position.
De finlandssvenska regionerna har växt fram och formats under en tid då idén om
enhetsstaten varit grundläggande. Den regionala förvaltningsstrukturen har därför
i mindre grad byggt på regionerna särdrag. Att de tvåspråkiga städerna Åbo och
Vasa agerat som länshuvudstäder har naturligtvis garanterat tillgång till svensk personal,
samtidigt som Helsingfors status som huvudstad och länshuvudstad lett till
en massiv finskspråkig inflyttning till ett historiskt sett svenskt landskap. I och med
1990-talets reformer har den lokalt eller kommunalt förankrade regionplaneringen
fått fotfäste i Finland. Varje region uppmanas utveckla sina speciella styrkor och
särdrag. regional konkurrens ger incitament att tydliggöra och utveckla en regional
profil. Den här utvecklingen är i enlighet med eU:s lissabonavtal, som förordar
ökad regional konkurrens.
19