DE FINLANDSSVENSKA REGIONERNAS KARAKTÄR - Kunnat.net

38
De Finlandssvenska regionernas karaktär
I huvudstadsområdet bor den största delen av de svenskspråkiga i Nyland,
men dessa utgör samtidigt en relativt liten andel av den totala befolkningen. Svenskans
situation är mer komplicerad och svårtydd än i övriga finlandssvenska regioner,
vilket också visat sig genom svårigheten att få tydliga synpunkter av de intervjuade.
ett resonemang kan dock återberättas. en svenskhet existerar, men i nätverk som
är svåra att få syn på. Svenskan har - särskilt i de nya stadsdelarna – ofta blivit ett
hemma-språk, som syns lite i gatubilden eller i samhällsfunktionerna. De svenskspråkiga
är ofta tvåspråkiga och använder ofta sitt modersmål främst i privata sammanhang
eller i situationer där det är givet att svenska är gångbart. man tar inte så
ofta ställning till frågor utgående från språk, utan andra värden kan framstå som
viktigare. enligt en av de intervjuade finns det ingen klar föreställning hur svenskspråkiga
lösningar skall se ut och det har inte funnits någon gemensam svensk linje
i de reformer som genomförts. en annan aktör anser att konstruktionen av Nylands
Förbund blev en olycklig konstruktion på så sätt att Helsingfors stad kom att bli
totalt dominerande. Stadens förvaltning är betydligt större än hela förbundets.
Svenskheten i huvudstadsområdet kan dock inte definieras med samma begrepp
som i övriga finlandssvenska regioner, just på grund av att den är så utspridd och
mångfasetterad. Finlandssvenskheten i huvudstadsområdet lever ändå, och detta
märks exempelvis i rekryteringen till svenskspråkiga skolor, högskolor och universitet
samt inom olika kulturella fält.
I Västra Nyland var nyckelaktörernas berättelse mer entydig. Det stod klart att
regionen var för liten för att bilda ett eget landskapsförbund. en samgång med Nylands
Förbund var hela tiden huvudalternativet. många svenskspråkiga i regionen
såg dock ett stort hot i att som en liten minoritet uppgå i det folkrika huvudstadsområdet.
De största protesterna kom emellertid från markägarna, som motsatte sig
att ge upp sin rätt till egen markplanering. Det var trots allt så att ett till stora delar
svenskt landsbygdsområde i så fall skulle gå samman med ett i huvudsak finskspråkigt
huvudstadsområde. Alternativa lösningar söktes därför, framförallt en samgång
med Åboland eller östra Nyland, men dessa alternativ uppfattades inte vara
realistiska. trots att oviljan att gå samman med huvudstadsregionen var stor föll
motståndet på just det att inget realistiskt motalternativ kunde presenteras. Svenska
Folkpartiet var till 90 procent mot en samgång; men de övriga partierna var för,
vilket avgjorde frågan, menade en intervjuad. Förespråkarna för samgång ansåg att
regionen skulle ha nytta av det ekonomiska stödet från huvudstadsregionen, samtidigt
som man skulle få sitta med vid de bord där besluten tas och få delta i stora
utvecklingsprojekt. ett krav för att en samgång skulle genomföras var bildandet av
en regiondelegation för västra Nyland inom förbundet. Delegationen har ingen formell
beslutsmakt, utan fungerar som en lobbyorganisation och samlingsarena för
de västnyländska kommunerna. I realiteten har delegationen haft ringa påverkan,
enligt en intervjuad.