Artiklar i PDF-format - Veckans Affärer

En kvinna
i business class
Fram till avhoppet från Teliasonera i höstas hade
Marie ehrlings karriär gått som på ett snöre. Hon
klättrade från det ena ansvarsfulla uppdraget till det
andra, inte minst under de många åren i SAS, där hon
toppade med att bli COO och chef för SAS Airlines.
”Jag hade nog rätt gott självförtroende från början
och hade turen att få bra chefer som coachade mig
med konstruktiv kritik”, säger hon.
Eftersom hon hade specialpluggat kostnads- och intäktsanalys
på Handels ledde det till en yrkesdebut
som finansanalytiker på Fjärde AP-fonden 1977–79,
innan det politiska engagemanget tog över. Det hade
blivit dags för en andra borgerlig regeringsomgång
och Marie Ehrling kom att tillbringa ett år som presssekreterare
hos utbildningsminister Jan-erik Wikström
(fp) och de följande två hos rolf Wirtén (dito) på
finansdepartementet. Hon beskriver det som ”en otroligt
spännande period”, med ett gediget nätverksbyggande
som sidoprodukt. En särskild förebild var Anne
Wibble. Här mötte hon också blivande maken (1983–
98) Bengt Westerberg, sedermera fp-ledare och statsråd
i regeringen Bildt.
Efter valförlusten 1982 började hon leta jobb i
näringslivet och fick napp på SAS.
”Jag började som controller på den centrala ekonomiavdelningen.
Efter ett par år sökte jag mig över till
den kommersiella sidan och blev ansvarig för ett antal
linjer i Europa.”
Det blev startskottet för Marie Ehrlings vandring
uppåt i SAS-hierarkin – men utan att hon för ett ögonblick
reflekterade över att hon var kvinna.
”Det är först de senaste tio åren som jag har börjat
fundera på manliga och kvinnliga roller i näringslivet”,
säger hon. ”Tidigare ägnade jag det inte en tanke. Jag
upplevde aldrig att jag hade någon nackdel av att vara
kvinna i SAS. Från politikens värld var jag van vid att
det fanns utrymme för oss också.”
Marie Ehrling skulle stanna 20 år i SAS, på alltmer
krävande positioner. 1997 blev hon chef för bolagets
flygplatsverksamhet, med 7 000 anställda. 2001 tog
hon över som chef för flygbolaget och blev nummer
två i organisationen efter nyutnämnde koncernchefen
Jörgen Lindegaard.
Under resans gång hade hon också hunnit bli mamma,
med de praktiska problem som det innebar.
”Jag arbetade mycket och Bengt ännu mer”, konstaterar
hon. ”Vi löste det genom att köpa tjänster –
barnflicka och städhjälp – och givetvis vitt, vilket kostade
oss stora pengar. Men det var nödvändigt. Om vi
inte hade gjort det, hade våra liv inte fungerat.”
I hennes fall ledde det alltså till SAS-toppen, som
hon under 2002 beslöt sig för att lämna. Hon hade då
gjort det mesta i huset och började att närma sig 50strecket.
Om hon skulle göra något annat, var det hög
tid att börja tänka på saken, resonerade hon.
| va | 10 | 8 mars 2007 | www.ekonominyheterna.se | 31