Artiklar i PDF-format - Veckans Affärer

v a att:entiOn MODE
A
nnik a falkengren, Mia Brunell,
Lena Treschow Torell, Marie Ehrling,
Louise Julian och Peggy
Bruzelius är fantastiska förebilder
för alla oss andra (själv är
jag genuint avundsjuk över
att jag ej besitter deras
smartness och tolerans).
De har dock alla samma stil
– lagom och inte för mycket hår eller make.
Gärna en nätt dräkt eller en kostym från Armani
eller MaxMara – i bland kan den tyvärr
sitta lite illa, ingen har sagt något och ingen
har lämnat in den till ändringskrädderiet.
Jag skulle gärna se alla dessa kvinnor ta ut
svängarna lite mer, så att de inte försvinner
in i kostymträsket.
Jag tror att dessa ljuva juvelers dilemma är
att de helt enkelt inte kan sticka upp för
mycket, för då blir de obekväma och glänser
mer än hannarna. En högt uppsatt kvinna
som är extravagant får mer press än en manlig
diskret kollega och hur kul vore det?
Viktigt att notera är att kvinnora ovan alla
är anställda – den högsta tjänstemannen med
chefsbefattning. Deras uppgift är att rapportera
till ägarna. Med andra ord så kan de inte
sticka ut och ta visuell plats, eftersom det
inte är tradition i Sverige.
Men de har en delikat egenskap, förmodligen
är de mycket smartare än många av sina
manliga kollegorna. För vem har lust att ta in
en katt bland hermelinerna om den inte golvar
alla herrar på ett bräde?
Just ur denna synvinkel borde dessa praktmadamer
ta ut svängarna lite mer – men bara
om hon är intresserade.
Den som möjligen börjar våga lite mer är
Annika Falkengren, ett stilintresse tittar ut,
vilket är mycket glädjande.
En intressant jämförelse är Antonia Ax:son
Mörner som ju är ägare. Denna eleganta, smarta
kvinna har ALLTID haft en fantastisk stil,
extravaganta kreationer och vågade färger,
det är klart eftersom hon bestämmer själv!
Någon kan inflika att hon har ju så mycket
pengar – men observera att pengar och stil
hör inte alltid ihop.
Jag har alltid haft en tanke att dessa alfahonor
dessutom har tio barn – hur nu det
skulle gå till under 20 års studier och ett evigt
slit – eller en hemmaman eftersom det är fult
att ha en välutbildad barnsköterska, men så
är inte fallet. De har mest jobbat och möjligen
unnat sig en baby på sluttampen.
Tjänsten har slukat all tid. Med andra ord
finns det absolut minimal tid att ägna sig åt
70 | va | 10 | 8 mars 2007 | www.ekonominyheterna.se |
vågar mera. Antonia Ax:son Johnson är ägare och alltså den som bestämmer.
Det avspeglar sig också i hennes val av kläder.
en utstuderat elegant stil, för det tar tid. Antingen
ska man avstå hobbyn eller sömnen
eller anlita ett proffs som fixar kostymering,
hår och make vid viktiga tillfällen.
I mellanmjölkens land har vi inte den traditionen,
för det är väl självklart att en kvinna
ska kunna klä sig själv. Men så är det tyvärr
inte, att klä sig och ha genuin stil är något man
lärt sig antingen från uppväxt eller genom träning.
I Central­ och Sydeuropa har de flesta
vassa kvinnor en egen stylist, frisör och makeup
artist, det är en självklarhet.
Lika självklart som det är att ha en bonus.
Jag tror att en riktigt smart affärskvinna kan
förhandla sig till denna tjänst, för vilken
företagsledning vill inte ha en kvinna i toppen
som kan mäta sig med kollegorna utanför
Sverige? Alla andra tjänster är helt OK att
förhandla sig till, typ gymkort, städerska,
bil, resor och en massa trevliga saker, men
inte styling för det är fult.
Konstigt nu när ytan är så viktig. Hur ska
man kunna klara det vid sidan av långa
dagar och ständigt på resande fot?
I Sverige är det coolt med en personlig tränare,
det skryter vi med, oftast syns det inte.
Men att ta hjälp av en proffsig stylist är omöjligt
och när man väl gör det så ska det vara
hemligt.
Min värsta historia är när den eminenta
Anna Lindh var på omslaget på DI Weekend.
Hon hade en röd dräkt och en av de stora knapparna
mitt fram fattades. Ingen hade sagt något
och fixat det – det var ytterst pinsamt. Jag
har ofta undrat vem som var ansvarig för den
fadäsen. l
CHris maluszynski/sCanpix