KMV program 2012 01 25 -A4.pdf - Falkenbergs kommun

öjda ytor och jordvallar. Stenmurar av
olika ålder brukar också räknas till de fossila
odlingsspåren. Andra typer av lämningar
i odlingslandskapet kan t ex vara
övergivna vägar, diken och märgelhålor.
En viktig insikt som den nya kunskapen
kring fossila odlingslandskap givit, är att
skogsbygderna i södra delen av landet har
en betydligt längre historia än vad som tidigare
antagits. Resultaten från de senaste
20 årens undersökningar, bl a på platser i
Falkenbergs kommun, visar att områden
som tidigare ansågs ha koloniserats först
under medeltid, i själva verket etablerades
som odlingsbygder redan under äldre
järnålder, ibland ännu tidigare. Delar av
landets historia har därmed på viktiga
punkter fått skrivas om.
På många platser finns även andra typer
av arkeologiska lämningar bevarade
bland de fossila odlingslämningarna, t
ex bebyggelse och gravar. Generellt kan
man säga, att ju äldre bebyggelsen är,
desto mer diffust brukar den uppträda.
Förhistoriska boplatser påträffas vanligen
under jord, medan medeltida husgrunder
och senare tiders bebyggelse (t ex torp)
återfinnas fullt synliga ovan mark. De
förhistoriska gravarna ligger inte sällan
insprängda bland de fossila åkrarna men
kan naturligtvis vara svåra att skilja från
odlingsrösen. Blandningen av lämningar
gör att dessa miljöer ofta är arkeologiskt
mycket innehållsrika.
Landskapets ”årsringar”
De fossila odlingslandskapen i Halland
uppvisar alltså stora vetenskapliga och
upplevelsemässiga värden. Även i ett nationellt
och internationellt perspektiv
rör det sig här många gånger om unika
miljöer som är mycket välbevarade och
kan täcka stora arealer. Lämningarna kan
liknas vid ”årsringar” som är fullt synliga
och ibland, när markerna hålls öppna,
överblickbara.
Att fossila odlingslämningarna har kommit
att bevaras, beror till stor del på att
förändringar då och då ägt rum i människans
sätt att utnyttja och organisera
landskapet. Tvärtemot vad man kanske i
förstone tror, var det förindustriella landskapet
inte statiskt eller oföränderligt.
Utvecklingen innebar vanligen att äldre
former förstärktes och byggdes på i långsam
takt, exempelvis då mark nyröjdes
och gamla odlingsrösen påfördes ny sten.
Ibland skedde dock större strukturella
förändringar. I ett längre tidsperspektiv
kan vi se hur det halländska odlingslandskapet
flera gångar har omstrukturerats
på sätt som avsatt tydliga spår i terrängen.
Till skillnad från idag, när vi med maskinell
hjälp kan omgestalta landskapet på
mycket kort tid, innebar förändringar
längre tillbaka i tiden nästan aldrig att
äldre spår helt försvann. Allteftersom nya
investeringar tillfördes, fick äldre läm-
ningar i regel ligga kvar i landskapet. När
ett stycke åkermark lades igen och började
brukas som äng, blev ofta de gamla
odlingsrösena kvar i ängsmarken. Det
var helt enkelt ofta varken lönsamt eller
önskvärt att försöka ta bort dom. På så
vis kom fossila former att bevaras åt eftervärlden.
Ett konkret historiskt exempel på en påtaglig
förändring i landskapet kan hämtas
från senare delen av järnåldern. Då övergick
man från ett rörligt jordbruk med
kringflyttande åkrar och boplatser till att
börja bruka marken mer intensivt. Stora
ytor med extensivt brukad åkermark lades
igen, när man övergav ett odlingssystem
med längre trädesperioder. Ett annat, mer
radikalt, exempel är den storskaliga ödeläggelse
om hänger samman med digerdöden
på 1300-talet. Pestepidemin innebar
att ett mycket stort antal gårdar lades mer
eller mindre öde. Åkermarken övergick i
många fall till att brukas som ängs- eller
betesmark. På vissa ställen växte marken
helt igen med skog för att kanske aldrig
mer brukas intensivt igen.
Landskapets årsringar kan exemplifieras
med ett enskilt odlingsröse från Hakestad
i Köinge socken, återgivet i bilden
här intill. Uppe på ett äldre odlingsröse,
sannolikt från tiden kring Kristi födelse,
ligger en mindre stensamling från 1800-
eller 1900-talet. Bilden på röset visar för
det första hur fossila odlingslämningar
17