För barnets bästa – en antologi om idrott ur ett ... - GIH

arns perspektIv på barnrättsperspektIvet
Enligt barnen i denna studie är det bara ibland som de blir tillfrågade om sina
åsikter inom idrotten. Det kan exempelvis handla om vilken plats på planen de vill
spela på vid matcher eller vid vilken tidpunkt de ska spela ”match” på träningen.
De kan också bli tillfrågade av ledarna vad de vill göra på träningen eller vid andra
tillfällen som exempelvis när de är på annan ort under en cup. Barnen tycker inte
att de får bestämma så mycket. Oskar beskriver situationen så här: ”Det blir som
aldrig på riktigt så där ‘bestämma’. Men det blir som att vara med och medverka
lite grann.” Eva säger: ”Vi får ju bestämma så här ibland, ska vi köra det eller det
– om de (ledarna) inte har bestämt.” Barnen menar att de kan få önska position
på planen men det är ändå ledarna som i slutändan beslutar och väljer vem som
spelar på respektive plats. Barnen säger att det är i själva spelet som de kan ta egna
beslut om vad de ska göra i en konkret situation. Josefin menar att ledarna följer
önskemålen från barnen ganska bra men hon förstår att ledarna inte kan göra
något för alla, till exempel kan inte alla få spela forward.
I intervjuerna fick barnen även frågan om de vill bestämma och vad de i så fall
vill bestämma om. Flera av barnen är tveksamma till att vara de som bestämmer.
Några säger att de inte vill bestämma för det kan leda till att de inte vet vad som
ska göras. Andra säger att de är ganska nöjda med att ledarna bestämmer. ”Ledarna
bestämmer det mesta. Fast det går bra med det”, säger Wera som tror att
ledarna vet vad som är barns bästa – ”lite grann i alla fall”, lägger hon till. De barn
som säger att de vill bestämma förklarar att det kan handla om vilken match de
ska vara med i (om de inte får vara med i alla), det kan handla om hur länge de ska
träna eller vilken typ av träning de ska ha.
En annan anledning till att barnen inte vill bestämma mer är att de litar på sina
ledare och till deras kunskaper. Barnen är rädda för att de ska förstöra på något
sätt. Oskar som förklarar att han vill bestämma säger samtidigt: ”Jag vill mycket
men jag vill ju inte förstöra en bra övning så där.” Sandra säger: ”De är ju de (ledarna)
som vet hur vi ska göra. Vi kan ju inte trixa med – ‘det här kan jag, jag är
expert’. Så föds man ju inte, man lär sig ju. Jag kan inte jämföra mig nu med när
jag var liten. När jag var sex år då var jag inte bra.” Här kommer generationsrelationens
under- och överordning till uttryck. Barnen anser det vara naturligt att
den som är äldre bestämmer eftersom han eller hon har hunnit lära sig mer. Emil
säger: ”De vet ju mer än vad vi vet om träning, de har ju gått en massa kurser och
så där.” Men någon gång per år tycker de i alla fall att de skulle kunna få bestämma
innehållet på en träning. Barnen tillmäter således inte sina egna kunskaper eller
åsikter så stor betydelse i sammanhanget utan ledarnas ord väger tyngre.
117