För barnets bästa – en antologi om idrott ur ett ... - GIH

Jonny Hjelm
Fotboll på lek och allvar
En idrott utan mellanmänskliga, värderande jämförelser har förts fram som en
lösning på ”utslagningen” inom barn- och ungdomsidrotten. Andra förslag har
handlat om att man i första hand ska ”tävla mot sig själv” och att idrottandet ska
präglas av ”lekfullhet”. I artikeln visas att möjligheterna att använda sig av ovanstående
strategier inom fotboll är begränsade, eller i vart fall inte utan komplikationer.
Skälet är enkelt: fotboll är en lag- och kampidrott vars meningsfullhet
i hög grad är knutet till den enskilde spelarens fotbollsmässiga interaktion med
mot- och medspelare.
Svensk idrottsrörelse har sedan 1960-talets slut, då devisen ”idrott åt alla” blev
dess ledstjärna, försökt reducera idrottstävlingarnas omfattning och betydelse.
Denna strävan har accentuerats under 1990- och 2000-talen. Enligt Riksidrottsförbundets
policydokument Idrotten vill ska majoriteten av de aktiva inom föreningsidrotten
fi nnas i en miljö som inte domineras av seriöst tävlande och med
fokus på prestationsförbättringar. Den restriktiva hållningen markeras i det offi
ciella idrottsspråkets ordval och retoriska vändningar. Idrott sägs till exempel
handla om att prestera ”mera” snarare än ”bättre”. Vidare påpekas att ”vi delar in
vår idrott efter ålder och ambitionsnivå”, inte efter ålder och prestationsförmåga.
Skolans idrottsämne har genomgått en liknande utveckling och pedagogen Håkan
Larsson konstaterade för några år sedan ”att ’prestera’ [fysiskt] verkar ha blivit
något problematiskt i [skolämnet] idrott och hälsa”. Det gäller alltså inte bara tävlingsprestationer
utan fysiska prestationer överhuvudtaget.
73