För barnets bästa – en antologi om idrott ur ett ... - GIH

JOnny HJElM
avslutning
En idrott utan mellanmänskliga, värderande jämförelser har förts fram som en
lösning på ”utslagningen” inom barn- och ungdomsidrotten. Andra förslag har
handlat om att man i första hand ska ”tävla mot sig själv” och att idrottandet ska
präglas av ”lekfullhet”. I artikeln har jag visat att möjligheterna att använda sig
av ovanstående strategier inom fotboll är begränsade, eller i vart fall inte utan
komplikationer. Skälet är enkelt; fotboll är en lag- och kampidrott vars meningsfullhet
i hög grad är knutet till den enskilde spelarens fotbollsmässiga interaktion
med mot- och medspelare. Detta betyder givetvis också att det som här sagts om
fotboll också i hög grad gäller andra lagbollidrotter (i viss mån även individuella
motkonkurrensidrotter som brottning, armbrytning etcetera).
Fotboll är ett spel som alltid, även när det rör sig om barn och icke elitsatsande
ungdomar, inbegriper fysiska prestationer och sociala interaktioner där man i
kamp, och på ”allvar”, söker fördelaktiga positioner med och utan boll. I och genom
spelet får de också en känsla för hur de prestationsmässigt ligger till i relation
till andra. Det är ett av skälen till att spelare i fotbollslag accepterar den implicita
och informella rangordning/hierarki som finns i ett lag, utan att de tävlat
individuellt mot varandra. Tävling är inte enda sättet att fastställa och acceptera
idrottsliga excellensordningar. Möjligheten att uppleva meningsfullhet i fotboll är
också starkt knutet till fotbollsspecifika, förvärvade färdigheter och deltagandet i
de otaliga kommunikativa processer som pågår. Hamnar man utanför dessa, eller
bara involveras i begränsad omfattning, sporadiskt och vid enstaka tillfällen, riskerar
fotbollsspelandet inte bara förlora i mening utan också tappa i attraktionskraft.
Indelningar av barn och yngre tonåringar utifrån fotbollsspecifika färdigheter beskrivs
ofta, särskilt när det är kopplat till sådant som speltid och resursfördelning,
som orättvisa, allmänt inhumana och kontraproduktiva då det riskerar leda till:
A) Sämre folkhälsa (tidiga avhopp och livslång avsmak för idrott på grund av
idrottserfarenheter i unga år etcetera).
B) Svag rekryteringen av framtida elitidrottare på grund av för tidig selektering
(då de som är födda under andra halvåret missgynnas).
Det är inte svårt att instämma i dessa synpunkter. Men hur ska vi förhålla oss
till ”duktiga” tolvåringar som vill spela fotboll med färdighetsmässigt jämbördiga
kamrater av det skälet att det ökar spelets meningsfullhet för dem på planen?
Kanske är det inte bara målen som räknas, eller att kämpa och göra sitt bästa: att
få en passning när man löper är också viktigt. Även när man är tolv år.
84