För barnets bästa – en antologi om idrott ur ett ... - GIH

JOnny HJElM
Idrottslig kompetens och prestationsjämförelser tycks ha blivit kontroversiella
inom idrotten samtidigt som kompetenser, prestationsjämförelser och tävlingar
uppvärderats inom många andra samhällssektorer. Kompetens saknas, ska förvärvas,
köpas in och uppdateras. Meritportföljen tillskrivs livsavgörande betydelse.
Tävlingar i musik, utseende och intrigmakande sköljer över oss. Men inom svensk
idrott har man svårt att hantera kompetens, tävlingar och prestationsjämförelser.
I denna artikel behandlas kortfattat den kritik som sedan 1970-talet riktats mot
”tävlingsidrotter” som fotboll. Jag granskar också förslag och rekommendationer
vars syfte är att reducera prestationskraven och olust- och utanförskapskänslor
hos barn och ungdomar. Ett av dessa är förslaget att barn i första hand ska tävla
mot sig själva. Men hur gör man det i en lag- och kampidrott som fotboll? I artikeln
problematiseras detta och andra förslag och möjligheterna att realisera dem
inom fotboll. Fokus ligger alltså på fotboll, och i viss mån andra lagbollidrotter,
men en stor del av de frågor som tas upp berör barn- och ungdomsidrotten generellt.
Artikeln inleds med ett avsnitt om ”tävlan och jämförelse”. Därefter följer en
kort historisk bakgrund och något om ”tidsandan” under 1960- och 1970-talen, de
decennier då diskussionen om den föreningsbaserade barn- och ungdomsidrotten
började på allvar.
tävling och jämförelse
Med ”tävling” menas vanligen en tillställning där individer eller kollektiv (lag) mäter
och jämför prestationer med syftet att rangordna prestationer. Tävlan innehåller
alltså alltid ett moment av jämförelse. Deltagarnas agerande och handlingsutrymme
är fixerat av ett mer eller mindre omfattande regelverk (tävlingsregler). En
idrottstävling karaktäriseras av att det rör sig om fysiska prestationer. Att tävla
kan sägas vara detsamma som att diskriminera, det vill säga att urskilja prestationer.
Att tävla är att jämföra sig med andra under formaliserade former. Två slags
idrottstävlingar dominerar: en där individer/lag tävlar mot varandra och en där
individer/lag tävlar bredvid varandra.
Tävlingar går ut på att finna vinnare; tävlingsidrott är per definition en meritokratisk
arena omöjlig att förena med aktiviteter i vilka alla ska vara likvärdiga. Med
”likvärdiga” avses här likhet i utfall, resultatlikhet. Vid idrottstävlingar strävar
man efter att undvika lika utfall – oavgjort – även om det inte alltid går. Oavgjorda
tävlingar kan ur detta perspektiv sägas representera ett misslyckande.
74