För barnets bästa – en antologi om idrott ur ett ... - GIH

JOnny HJElM
att tävla och att idrotten gav rika möjligheter till nuorienterade känsloutlevelser
samt snabb och konkret feedback i lärandeprocesserna. Å andra sidan levererade
de en skarpt formulerad och principiell kritik av idrotten, eller tävlingsidrotten
som den ofta kallades, dit fotboll vanligen räknades. Brunnberg menade att barn
och ungdomar i och genom idrottandet lärde sig att bli ”egoistiska” och ”aggressiva”.
Pedagogerna Ulla Tebelius och Bert Aggestedt förklarade att knappast någon
annan verksamhet i skolan eller på fritiden kunde mäta sig med idrotten då
det gällde utanförskap och ”negativa upplevelser”. Idrottens systematiska prestationsjämförelser
och resultatlistor var enligt Engström exempel på en, i jämförelse
med andra samhällsområden, osedvanligt ”brutal” behandling av människor.
Han ansåg dessutom att ”tävlingsidrotten” inte fullt ut respekterade principen om
människors lika värde då tävlingsdeltagarna efter tävlingen värderades olika. Förlorarna,
alla de som inte stod längst upp på prispallarna och resultatlistorna, löpte
risken att uppfattas som ”patetiska”, ”löjeväckande” och ”misslyckade”.
Under de nästföljande decennierna, 1990- och 2000-talen, kom nya vetenskapliga
studier som behandlade idrotten som fostransmiljö. Några av de forskare som
fokuserade på fotboll var pedagogerna Per Nilsson, Staffan Karp, Krister Hertting
och Inger Eliasson samt etnologen Jesper Fundberg. I Nilssons studie analyserades
fotbollsmiljön i fyra herrallsvenska klubbar. Det rörde sig om spelare i
tolvårsåldern, junior- och senioråldern och hur dessa såg på avsiktliga regelöverträdelser
och ”filmningar” med mera. Nilssons studie visade att många spelare
var beredda att bryta mot reglerna om det gynnade det egna laget och att detta i
själva verket utgjorde en accepterad del av fotbollen. Att uppfattas som en fysisk,
tuff fotbollsspelare var positivt, även om det kunde inkludera regelöverträdelser.
Det var betydligt värre att uppfattas som en prestationsmässigt svag fotbollsspelare.
”En allsvensk fotbollsspelare, utan framgång framstår som ointressant eller
i värsta fall löjeväckande medan en framgångsrik sådan får hög status (åtminstone
i ’idrottsvärden’)”. Fundberg följde ett pojklag under en längre tid, och visade
hur pojkarna i den homosociala miljö som pojkfotbollen utgjorde, tog till sig ett
ganska machobetonat idrottsmannaideal. ”Bögar” och ”kärringar” fungerade som
stereotypa – och hotfulla – motbilder. Karp, Hertting och Eliasson studerade inte
bara de idrottande subjekten, barn och ungdomar, utan här inkluderades också
föräldrar och idrottsledare. Deras avhandlingar visade sammantaget på de tämligen
höga, men inte hundraprocentigt identiska, förväntningar som fanns på den
föreningsorganiserade fotbollen hos olika kategorier. Fotbollen förväntades bidra
till social fostran, hälsa i bred mening men också fotbollsspecifik färdighetsträning
för alla oavsett ambitions- och färdighetsnivå. Eliasson menade att de skilda
78