Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

1968
Det som hände och inleddes i maj 1968 var en social eruption
förebådad av moln som tjocknat till stormmoln sedan en
längre tid tillbaks. 15 Det som inleddes som ett uppror av studenter
vidgades snart till att bli något mycket mer. Människor
gick ut i strejk i hela landet (9 miljoner är en siffra som
nämns 16 ), demonstrationerna avlöste varandra och möttes av
polisens påkar och batonger, studenter lämnade föreläsningssalarna
och sökte sig till fabrikerna (det beräknas att det under
perioden 1967 till 1969 handlade om två- till tretusen individer,
varav en tredjedel var kvinnor, och
att 45 procent av dessa stannade kvar på
fabriken i minst sex år 17 ) eller/och knöt
kontakter med immigranter i fattigområdena
och arbetare tog över fabriker och
drev dem själva. Detta skedde utan stöd
från vare sig fackföreningsrörelse eller
kommunistparti, något som utgjorde en
stark drivkraft bakom Rancières brott
med Althusser, det franska kommunistpartiets
ledande filosof. I Althussers lära
gives, enligt Rancière, ytterst litet
utrymme åt en arbetarklass att agera på
egen hand; det exploaterande systemet är
alltför starkt, alltför komplicerat, alltför
ogenomskinligt för att den skall kunna
förstå det och ta sig an det. Marxismen är
en vetenskap som endast kan förstås av
specialister och det ärvia dessa specialister
som rätt kunskap förmedlas till dem
som inte haft möjlighet att tillgodogöra
sig den. En förmedling av kunskap från
ovan som i grund och botten sade att ingenting någonsin blir
tillräckligt moget och därför egentligen var mer benägen att
predika ordning än motsatsen. 18 För Rancière, medlem av den
maoistiska grupperingen Gauche prolétarienne, en grupp för
vilken kravet på ett upplösande av separationen mellan intellektuellt
och manuellt arbetevar av särskild vikt, framstod det
som nyss setts utspela sig, inte minst arbetarnas ockupation
av Lip-fabriken Besancon i juni 1973, som ett upphävande av
en sådan tankegång.
Logiska revolter …
I slutet av 1960-talet knöts Rancière till det nya universitet i
Vincennes, lockad till dess filosofifakultet av Michel Foucault,
fakultetens första chef. Tillsammans med bland andra Geneviève
Fraisse och Jean Borreil grundade han där Centre de
recherches pour les idéologies de la révolte. Ett år därefter, 1975, började
tidskriften Les Révoltes logiques komma ut. Titeln påminde
om en maoistisk slogan, »det är rätt att göra uppror», men hänsyftade
även på Arthur Rimbauds dikt Demokrati, skriven i
efterdyningarna av Pariskommunens fall, något som i sig
antydde att redaktionen upplevde att de publicerade sig under
en tid av reaktion. Tidskriften intresserade sig framförallt för
»hur det outhärdliga upplevs och bearbetas, spridandet av
slagord och praktiska idéer rörande uppror, de kunskapsformer
– manuella och intellektuella – som omformarverktyget
till ett vapen och en plats för förtryck till en plats för uppror.»
Tre kunskapsområden pekades ut som särskilt intressanta ur
ett historiskt perspektiv: feminismen, nationella minoriteter,
arbetarklassens frigörelse. 19
De artiklar han skrev för tidskriften finns översatta till engelska
och samlade i två volymer under titeln Staging the people
(»Att iscensätta folket»). En del av dessa artiklar är skildringar
av historien, andra utgörvidräkningar med intellektuella företeelser
i tiden, såsom Pierre Bourdieus
sociologi, Glucksmanns och Lévys »nya
filosofi» (marxism = Gulag) och, dock
mindre explicit i dessa volymer än på
annat håll, Annales-skolans långa perspektiv.
Ett genomgående drag i kritiken
utgjordes av att företeelserna enligt Rancière
ville avskriva alla egentliga möjligheter
till någon mer djupgående förändring
av det rådande.
Till källorna
Under en lång period grävde Rancière sig
ned i tryckt och otryckt material som han
fann i arkiv och bibliotek. Förutom i tidigare
nämnda verk, resulterade detta
bland annat i La Parole ouvrière 1830–1851
(1976), en samling texter skrivna av arbetare
(brev, artiklar, broschyrer, affischer,
dikter) som han publicerade tillsammans
med Alain Faure, och Louis-Gabriel Gauny,
le philosophe plébéien (1983), en samling texter
skrivna av Gauny.
Han fann något annat än det han trott sig finna, inte en
mängd deklamatoriska och upproriska viljeyttringar utan
istället välformulerade skrifter där arbetarna framhöll att de
alls inte var de barbarer och råa sällar som borgerligheten
fasade inför och framförde skäl till varför de skulle bli sedda
som jämlika av de som dominerade samhället. Han fann att
arbetarna, väl medvetna om hur förtrycket av dem fungerade,
försökte dra sig undan, i såväl materiellt som intellektuellt
hänseende, detta förtryck och de effekter det hade på deras
kroppar, deras upplevelseförmåga, deras handlingar, deras
språk för att i stället vinna tid för att söka kunskap, vinna
intryck och öva förmågan att se och förstå; att anstränga sig
för att göra just detta, och då inte i första hand för att det kulle
gynna dem i materiellt hänseende. 20 En undanglidande rörelse
i syfte att dyka upp igen från ett annat håll, en rörelse för att
bevisa och inpränta att det inte är bristen på förmåga som placerat
människor där de är, det är för att de är där de är som de
saknar förmåga. 21 Därmed även en inledning till en utmaning
av den rådande ordningen, av denna ordnings logik, av dess
sätt att förklara varför det ser ut som det gör och måste se ut
just på detta sätt, för att denna ordning är avhängig just denna
ordning; ett ifrågasättande av denna ordnings ordnande.
Arbetarhistoria 2012:3–4 63