Gestaltterapi vid borderlineproblematik eller ... - Gestaltakademin

10. Avslutande ord
Under arbetets gång med den här uppsatsen, när jag går in i och analyserar
informanternas berättelser och när jag läser om gestaltteori och annan teori
när det gäller borderline dyker en bild upp gång på gång i mitt inre. Det är
bilden av en förälder med sitt barn som är i 1,5- årsåldern. Inte för att
klienten är ett barn eller terapeuten dess förälder, men det är mycket som är
gemensamt och giltigt när man befinner sig i och arbetar i detta fält. Det är
också en liknelse som flera av informanterna använt sig av. Bilden blir för
mig som en prototyp för viktiga aspekter av det som är väsentligt från
början i livet och, när utvecklingen av ett eller annat skäl gått snett, i en
läkande kontakt senare i livet. Den hämtar näring från mina egna
erfarenheter som mamma till tre barn med den lycka, självklarhet och
våndor det inneburit och från all klinisk erfarenhet av svårigheterna,
utmaningarna i att vara tillsammans med människor med dessa sårigheter
och glädjen och livskänslan när det blir kontakt och utveckling.
Där är föräldern och det lilla barnet som är full av liv, nyfikenhet och starka känslor. Varje
dag rymmer skratt, gråt, förtvivlan, ilska och upptäckarlusta. Barnet har förmågor och kan
ta sig runt på egen hand och är samtidigt omoget och helt beroende av att föräldern finns
där, ibland bara i bakgrunden. Som en trygg bas att återvänd till och utgå ifrån i sitt
utforskande av världen. Som deltar i det som sker, som är närvarande och inkännande, men
som inte går med i barnets svängningar utan som kan stabilisera. Som speglar och
bekräftar. Som tröstar, lugnar, tar emot, härbärgerar när barnet är upprört, rädd, argt och
samtidigt sätter tydliga gränser för vad barnet får göra och för hur det ska vara. Som står
ut när barnet projicerar det som det inte ännu inte kan rymma i sin person. Och som sen,
när känslorna t lugnat sig utforskar vad det var som hände, vad det var som barnet var med
om och reagerade på. Det hjälper barnet att sätta ord på, , visar, förklarar och undersöker
kanske det hela tillsammans med barnet. Den vet vilken nivå barnet är på, vilka begrepp
och förklaringar det är moget för och vilken typ av ansvar det kan ta. Kanske att man i lek
prövar eller testar något. Vet vilken sorts lek som det är som passar barnet. Föräldern tar
emot barnet när det kommer och är sen med och uppmuntrar när barnet vill ut på egna ben
igen på nya upptäcksfärder. Föräldern har tilltro till barnets egen förmåga och drivkraft,
och vet samtidigt om sin egen betydelse för att barnet ska kunna utvecklas utifrån sina
förutsättningar. Det är skillnad att vara förälder till ett spädbarn, ett barn i denna ålder,
till en tonåring eller till ett vuxet barn. Föräldern vet , känner, förstår det och handlar
utifrån det. Hon/han finns till för barnet och ser till att få sina egna behov av stöd,
avlastning från andra vuxna. Föräldern vet också att det här tar tid. Det tar den tid det tar.
57