Samtal om sexualitet - Statens folkhälsoinstitut

fRÅgeStällning 1
finns det stöd för att insatser med samtalsmetoder inom primärvården minskar
riskfyllt sexuellt beteende med utfallet minskad Sti-incidens eller relaterad
sjuklighet och dödlighet?
Vuxna
Åtta studier med tillräcklig god kvalitet hade undersökt effekten av individbaserad
samtalsmetodik för att minska STI­incidens bland vuxna (Bilaga 1) (Boyer, Barrett,
Peterman, & Bolan, 1997; Carey et al., 2004; L. S. Jemmott, Jemmott, & O’Leary,
2007; Kamb et al., 1998; Petersen, Albright, Garrett, & Curtis, 2007; Scholes et al.,
2003; Shain et al., 2004; Shain et al., 1999). Av dessa åtta studier var tre randomiserade,
kontrollerade studier (RCT), vilka hade genomförts inom ramen för primärvårdens
verksamhet (L. S. Jemmott et al., 2007; Petersen et al., 2007; Scholes et al.,
2003). Fem studier inkluderade endast kvinnor (L. S. Jemmott et al., 2007; Petersen
et al., 2007; Scholes et al., 2003; Shain et al., 2004; Shain et al., 1999). Vid de kliniska
studierna, med undantag för en (Petersen et al., 2007), ansågs det föreligga
hög risk för STI utifrån sociodemografiska faktorer eller individuella riskfaktorer,
inklusive deltagare med en anamnes av nuvarande eller tidigare STI. Intensiteten i
insatserna varierade från låg intensitet (t.ex. distribution av skräddarsydda material
för hjälp till självhjälp) till hög intensitet (t.ex. flera samtalssessioner, upp till tio
sessioner).
Det största bevisvärdet (5 RCT, n = 8122) tyder på en måttlig reduktion av bakteriella
STI vid 12 månaders uppföljning bland vuxna med hög risk som fick insatser
av måttlig till hög intensitet (Carey et al., 2004; L. S. Jemmott et al., 2007; Petersen
et al., 2007; Shain et al., 2004; Shain et al., 1999). Endast en av dessa fem studier
genomfördes inom primärvården (L. S. Jemmott et al., 2007). Studien av Jemmott
et al. (n = 564), hade hög kvalitet och visade att kvinnor som antingen fick insatser
på individnivå med låg intensitet eller gruppterapi med hög intensitet hade lägre
andel bakteriella STI än kontrollgruppen (14–15 procent jämfört med 27 procent).
Resultaten redovisades inte enskilt för de två grupperna – låg intensitet och hög
intensitet – utan hade slagits ihop. Den troliga anledningen till hopslagningen är
att den individbaserade interventionsgruppen inte hade ett självständigt statistiskt
signifikant värde. Tre studier som genomfördes på STI­kliniker (n = 7 150) visade
en måttlig minskning av bakteriell STI­incidens vid tolv månaders uppföljning, i
jämförelse med traditionell rådgivning där det i regel ingår en begränsad rådgivning.
Den mest omfattande kliniska STI­studien är projektet Respect (Review,
Enhance, Situation, Plan, Examine, Challenge, Tell), utförd av Kamb et al. (1998),
n = 5758. Studien visade att personer som fick antingen måttlig eller hög intensitet
av patientcentrerad hivrådgivning med testning, hade lägre incidens av STI jämfört
med personer som fick sedvanlig rådgivning med tio minuters undervisning
(11,5–12,0 procent jämfört med 14,6 procent). Ingen större skillnad i effekt kunde
44 S A M TA L O M S E X U A L I T E T