Samtal om sexualitet - Statens folkhälsoinstitut

2x40 minuters samtal i kombination med hivtestning (Kamb et al., 1998) till 18 timmar
fördelat på nio besök (Ehrhardt et al., 2002).
En studie visade en potentiell effektivitet för att minska STI med samtal med låg
intensitet (20 minuter). Minskningen av STI kunde verifieras via laboratorietestade
prover vid tolv månader, men författarna gjorde ingen specifik analys av gruppen
som fick låg intensitet, utan redovisade både grupperna tillsammans, troligen på
grund av att den gruppen inte ensam uppnådde säkerställd effekt (L. S. Jemmott et
al., 2007).
Tre studier i populationer med hög risk genomfördes inom primärvården (n =
1 429). Studierna visade inte någon minskning av incidens i självrapporterade STI
efter insatser med låg intensitet (Boekeloo et al., 1999; L. S. Jemmott et al., 2007;
Scholes et al., 2003). De effektiva insatserna byggde på individuell riskbaserad rådgivning
och vägledning i en skräddarsydd utformning i syfte att minska risktagandet.
De flesta av dessa insatser har utvecklats med hjälp av kunskap och forskning
om målgruppen.
För sexuellt aktiva tonåringar fanns två effektiva samtalsmetoder som också
innehöll kondomkunskap. I den ena studien, av Jemmott och medarbetare (2005),
visades att i gruppen som bara fick kondomkunskap sjönk STI­incidensen. Alla
effektiva insatser utgick från liknande beteendevetenskapliga modeller och förhållningssätt,
inklusive bl.a. motiverande samtal. Dessa beteendemodeller och sociala
teorier var dock också de som användes i de metoder som inte resulterade i minskat
risktagande eller lägre STI­incidens bland primärvårdens patienter (Boekeloo et al.,
1999; Danielson et al., 1990; Scholes et al., 2003).
De amerikanska forskarna beskriver flera begränsningar i den här systematiska
sammanställningen. För det första: även om inte alla samtalsmetoder visade på statistiskt
signifikanta effekter så innebär det inte att dessa är helt verkningslösa eller
ineffektiva. Den totala incidensen av t.ex. klamydia är relativt låg, vilket är problematiskt
då styrkan i studierna lätt blir otillräcklig och mätfel kan uppstå (typ
II). För det andra: studier som besvarade frågeställning 2 genom självrapporterade
utfall bör tolkas med försiktighet därför att det saknas konsekventa eller enhetliga
riktlinjer eller graderingar av de olika beteendeförändringarna som mättes.
Självrapporterad STI­incidens och självrapporterade beteenden är särskilt föremål
för både rapporterings­ och utvärderingsproblem, även om metodologiska förbättringar
kan minska dessa systematiska problem (Zenilman, 2005). För det tredje
har författarna bedömt att den interna validiteten inte är optimal eftersom insatserna
bedömdes vara beroende av den specifika forskargruppens insatser, skillnader
i intensitet mellan utformningen av samtalsmetoderna samt i studiepopulationerna,
vilket begränsar generaliserbarheten ytterligare.
Alla grupper med hög riskutsatthet finns heller inte representerade i dessa studier,
vilket också är en begränsning i sammanställningen. Författarna refererar dock till
annan litteratur avseende exempelvis män som har sex med män och injektionsmissbrukare,
där man vet att samhälleliga insatser är effektiva för att minska risktagan­
S A M TA L O M S E X U A L I T E T 51