Uppsats Carl-Johan Freed Från Jesus till Muhammed - Ett nytt Sverige

Jag ser att följande kedja av teologiska argument präglar mina informanters resonemang och
bildar motiv till varför man inte omfattar kristen tro. Islamska teologer återkommer till att Jesus
är den sista viktiga profeten inom islam innan Muhammed, det slutgiltiga sändebudet, kom. Men
vid en jämförelse mellan den kristna synen på Jesus och den muslimska, framträder avsevärda
skillnader i hans identitet och uppdrag. Inom isalogin 44 drar man följande slutsatser: 1) det finns
inte någon arvsynd som Jesus måste sona 2) treenigheten är fabricerad 3) Jesus är inte Gud 4)
Gud avlar inte söner och döttrar 5) Jesus blev varken korsfäst eller dödad. Det är vanligt att
muslimska lärde hävdar att det är Paulus som förvanskat Jesu budskap. 45 Speciellt Ahmed
argumenterar så, vilket säkert delvis kan förklaras av att han är en lärd imam men också p g a
djup personlig övertygelse: ”Jag tror det är ’paulendomen’ som det slog fel i. Det var ju inget med
Jesus, han hade ett normalt budskap.” Han hänvisar till texter som 5 Mos 18 om en kommande
profet som i denna tolkning inte är Jesus utan Muhammed. Likaså syftar den kommande
hjälparen i Joh 14 på Muhammed – inte den Helige Ande. 46 Dock konstaterar jag att det i lägre
grad än jag föreställt mig varit en specifik uppgörelse med kristendomen bland informanterna.
Undantaget är Ibrahim som behövt bearbeta sin kristna uppväxt. Men Mehmed hade aldrig
religiösa upplevelser av Gud när han gick till kyrkan med mormor och morfar. Yusef kom
knappast i kontakt med kyrkan under sin ateistiska och socialistiska uppväxt. Ahmed är äldre än
övriga informanter och växte upp under 1950-talet när man fortfarande hade kristendom i skolan
och det var självklart att konfirmeras. Han tvingades därför relatera till en kulturkristendom men
fann inget andligt bestående i den. När han läste farmors bibel såg han t ex en helt annan, enklare
bild av Jesus som senare visade sig stämma överens med den islamska. Kritikens art och grad
skiftar givetvis från person till person men gemensamt är att det är mer dogmerna och lärorna än
själva gudomen bakom som får klä skott. Man har alltså sällan problem med tanken att det finns
en Gud (och ofta just EN enda Gud). Men det är den kristna dogmatiken och tolkningarna av
Jesus och Gud som man vänder sig emot. Huvudsakliga motiv för konvertiten att lämna sitt
gamla liv handlar alltså inte främst om en personlig uppgörelse med kristendomen utan är ett
resultat av den mer generella kritiken mot sekulariseringen, materialismen och den västerländska
moraliska kollapsen. Det går knappast att urskilja vilka aspekter av denna kritik som är
avgörande, eller om den ena aspekten föder ett annat – de överlappar och går in i varandra.
Slutligen har jag analyserat livet efter konversionen och den nyorientering detta innebär. I princip
alla informanter beskriver tydligt behovet att bryta med sitt gamla sammanhang och omfamna det
nya med hela sitt liv. Exempelvis återkommer Ibrahim och Mehmed till behovet av upprepade
ritualer och bestämda bönetider. Men jag ser också att informanterna förändrats över tid. Om de
vid tiden för sin konversion skulle beskriva det nya i termer av ”avbrott” gentemot det gamla,
verkar det som att perspektiven förändrats med åren och att flera idag hellre talar om
”kontinuitet”. Med tiden kan de i viss mån se positiva element i sin bakgrund eller svensk kultur
utan att för den skull beteckna dessa element som ”islamiska”. Exempelvis ber Ibrahim numera
”Gud som haver” med sina barn. Både Ahmed och Ibrahim är involverade i religionsdialog.
10. Analys av konversionsmotiv i litteraturen
Jag kommer här att analysera de konversionsmotiv jag funnit hos Sjöqvists och Månssons
informanter samt konvertiter i Abdallahs intervjubok.
I min analys av konvertiternas uppväxt ser jag att en allmän känsla av depression och tvivel är
vanligt förekommande. En informant beskriver att hon växte upp med känslor av ensamhet och
44 Dvs läran om Isa – Jesus på arabiska.
45 Westerlund, 2009, s47.
46 Ibid, s48.
16