Uppsats Carl-Johan Freed Från Jesus till Muhammed - Ett nytt Sverige

väldigt nära kontakt med mina släktingar och dom är väldigt stolta över mig och glada över att jag har hittat min
tro verkar det som… absolut inte har nåt problem med att det skulle varit i islam istället för i kristendomen.
C-J: … det var aldrig aktuellt där -78, -80 att bli en kristen på allvar... det var ingen option? Y: Nej, det var ju inte
det - det var bara borgerligt trams och hyckleri. Det hade jag ju redan avskrivit liksom.
Y: Alltså för mig … islam, så presenterades jag med ett slags färdigt paket, människor som har... levt hela sina
liv som muslimer och växt upp som muslimer… dom har ju massor i sitt bagage som är både religion men också
mycket kultur och värderingar och saker som man får från andra håll. Ofta gör man ju ingen skillnad, det är som
att det här är ett färdigt paket: "Det här är jag, jag är muslim"... eller "Jag är muslim, alltså är allting som jag har
med mig islam", det blir ju så att man tänker så. Och för mig blev det ju ett... arbete verkligen att försöka sålla i
det här då, vad är det i det här som är religion och vad är det som är kultur? För att när det gäller religion så vill
jag (...) på nåt sätt ta till mig hela. Men när det gäller kultur vill jag välja och vraka. Det betyder ju inte att jag inte
tagit till mig en massa kultur... den stora, gradvisa förändringen som har skett, det är att i början så var jag
väldigt... rädd för religiositet från alla håll, att kunna ta till mig en kristen människas eller nån annan religiositet…
det var helt otänkbart för mig, liksom. Om nån människa som inte var muslim, var religiös, så var det falskt. Jag
kunde inte tänka mig att en människa som inte är muslim, kunde ha en äkta relation till Gud utan då måste den
vara byggd på falskhet. Det var väldigt liksom... främmande. C-J: Var det speciellt en polemik mot kristendom
där? Y: Det var inte nån speciell polemik mot kristendom specifikt. Det var däremot en ganska stark polemik
mot allt som INTE är islam om man säger så, men inte specifikt mot kristendomen - det var det inte...
Y: (Jag kom in i en) muslimsk väckelserörelse… också en samhällskritisk inställning redan tidigare, en ganska
negativ inställning mot religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet, det gjorde ju att allt det där fanns ju
kvar väldigt mycket. Men sen då, under dom här drygt 30 åren som jag har varit muslim, så har det ju skett en
resa i hur jag har kunnat närma mig mer och mer... just religionsdialog... men också att kunna se… äktheten tror
jag, i det andra, även om det inte råkar vara... den religion som jag bekänner mig till... och (som jag) ser som min
väg till Gud, ändå kunna säga just det här, att det kan finnas nåt annat som också är äkta som inte behöver vara
falskt... Och det är väl självklart att Gud är större än religionerna och kyrkan, vilken "religionskyrka" man nu än
talar om… Jag tror det är väldigt viktigt, och det här lärde jag mig faktiskt av en jude, Martin Buber nämligen...
det var en… uppenbarelse för mig… för att ett möte mellan två människor verkligen ska kunna vara ett… möte
mellan två personer, då måste man släppa alla såna här anspråk. Och bara kunna på nåt sätt liksom... det
engelska ordet "celebrate" kommer jag lätt på, man ska liksom kunna... bejaka kanske är ett bra ord, man bejakar
helt enkelt det andra, och kan då på nåt sätt… även om din religiösa upplevelse och … din kontakt med Gud
är… vad ska vi kalla det för - via treenigheten - så måste jag ändå kunna på nåt sätt känna den glädjen och den
lyckan, och kunna släppa det där att "Det där en dogm som jag inte accepterar". Annars tror det är en väldigt
liten förutsättning för att verkligen kunna mötas utan baktanke.
Y: Vi kan jobba tillsammans så länge vi jobbar mot dom sekulära krafterna men - sen då liksom?… det kan vara
ett steg på vägen (men) så tror jag man ändå måste komma ännu längre liksom... C-J: Hur ska man komma
längre? Har du funderat på nästa steg? Y: Alltså (...) för det första kanske man - och det är väldigt viktigt tror jag
- överhuvudtaget släpper... tanken på "mot"; ska man jobba ”mot” allting som är dåligt liksom... då får man
hålla på hur länge som helst… Det enklaste sättet att mota bort mörkret, det är att tända en lampa… och...
bekräfta i varandra, utan att behöva relatera det till nånting negativt som skulle vara motsatsen… Jag tror det är
väldigt viktigt för mig som muslim… och mina med-muslimer att vi inte ser oss som nåt slags frälse: "Vi är
muslimer så vi är klara så det behöver vi inte tänka på...", utan… ”Vad betyder islam, är jag muslim, ok jag
räknas till muslim men ÄR jag, GÖR jag islam liksom... vad betyder det egentligen?” Eller kristen: ”Hur kristen
är du egentligen liksom? Ok, men... handlar du på ett kristet sätt, tänker du på ett kristet sätt, lever du Kristus?”
Du kan vara en god människa utan att vara en god muslim, men du kan ABSOLUT inte vara en god muslim
utan att vara en god människa... eller för all del kristen då. Så, så det där tror jag... dels arbeta tillsammans för det
gemensamma goda som är samma oavsett vad man tror på eller vilken religion man tillhör… jag menar det som
är gott är gott, ont är ont... men också att kunna se positiva sidor hos människor som, "Ok, den här människan
tror inte på Gud, den här mannen är buddist, men han har en massa saker som jag ändå kan se upp till honom
i"… (så kan man inte) tänka om jag hade den här baktanken hela tiden: "Hoppas att han blir muslim, hoppas att
han blir muslim"… Att kunna på nåt sätt se nån större helhet... Trots att jag skriver under på dom här dogmerna
… men ändå Guds plan med den här personen kanske är, nåt annat som jag kanske inte förstår.
48