Läsa eller skriva?

Syntetisk metod
I en rik språkmiljö innebär ljudmetoden antingen ljudprogram eller ljudteknik. Ljudtekniken ingår
som en del i ett undervisningsprogram, medan den utgör det allt överskuggande i ett ljudprogram
(Liberg, 1993, s.192). Metodens utgångspunkt är associationer mellan bokstav och ljud och den är
grunden för alfabetisk läsning och skrivning (Stadler, 1994, s.46). Det betyder att barnet utgår från
varje enskild bokstav, så att det i efterhand lär sig att ljuda ihop bokstäverna till ord. Denna metod
utgår alltså från små delar till helheten. Här lär sig också barnet att läsa från vänster till höger och
att bokstäverna har ett namn, form och ljud. Stadler refererar till Sjöholm (1954) och återger
följande citat:
Bokstaven är ljudets kropp, ljudet är bokstavens ande. Läsövningarnas uppgift blir att lära
barnen, 1.) bokstävernas utseende, 2.) de ljud (standardljud) som bor i varje bokstav. Och
de tu är ett. Ty de skall knytas så innerligt samman, att när vi ser bokstaven, (då skriver vi).
Vid inlärandet av bokstäver resp. ljud måste vi ha detta klart för oss. Det är ingen mening i
att bara inlära ljuden, så som föreslås i äldre ljudläsemetodik, eller att syssla endast med
teckens utseende, t ex genom att rita bokstav efter bokstav, utan att samtidigt använda deras
ljudvärden (Stadler s.46).
Ljudinlärning byggs på samtal om bokstavsbilder och ljudanalys av ord. Det sker genom att lyssna
på ord, känna igen de ljuden som ingår och att kunna uttala ett ljud i andra sammanhang. I denna
metod utgår lärandet från färdigskrivna texter, vilket är motsatsen till LTG-metoden. LTG-metoden
syftar till att öka förståelse för ljud, bokstäver och de specifika egenskaper som utmärker skrivet
språk (se nedan). Läraren har ett stort ansvar att samtala och ställa frågor kring texten och i vanligt
fall brukar frågan ha ett rätt svar. Här är det läraren som styr elevernas lärande. Denne kan
bestämma vad som ska läras in och i vilken ordning detta ska ske. Vad gäller inlärning av/om
bokstäver är det läraren som avgör detta, vilket genomförs individuellt eller i grupp.
För att eleven ska få en förståelse av att språket har olika ljud är läraren första steget i
inlärningsprocessen. I fortsättningen arbetar läraren med att hjälpa eleven lära sig att ett ord kan
bestå av många olika ljud. Eleven ska också kunna svara på hur många ljud enkla ord består av.
Därefter kan övningar gå ut på att lyssna på lättare ord och kunna identifiera de ingående ljuden.
Eleverna ska också lära sig vad ordets olika delar kallas samt formen och hur de låter. I
ljudningsmetoden ska eleven också vara medveten om att ljuden i orden har en viss ordning som
måste följas för att kunna läsa till exempel ordet s-o-l. Lärarens ansvar är att stödja eleven i
läsandet genom att fråga vilket ljud som hörs först i ordet och vilket ljud som kommer näst och så
vidare. Denna metod innebär att eleverna befinner sig i olika stadier, dvs en del elever har uppnått
flera steg medan andra kan inga. De som inte kan, lär sig ändå att det går att sätta ihop några ord
med de bokstäver som de redan behärskar. Det gör att skrivandet blir ett stöd för att eleven ska
stärka och bekräfta de bokstäver de kan. Detta sätt öppnar vägen till att skapa en förståelse till
skrivandets principer.
Ljudningsmetoden har fått mycket kritik, att den är tråkig och att den inte utvecklar läsförståelse
hos eleven samt att läsandet blir mekaniskt. Metoden innehåller även svåra ord som eleven inte
använder i sitt vardagliga språk samt sammanljudningsövningar som inte är skapat från elevens
erfarenhet. Dessa övningar har ansetts som ointressanta och dåliga för barnets inlärning. Det skrivs
också att dessa läsmaterial leder till försämring av läsintresse och läsförståelse. Eleverna lägger inte
mycket tid i textens innehåll och det leder till ett mekaniskt avläsande (Stadler, 1994, s.47-48).
14
Analytisk metod
Läsning på talets grund (LTG) är en läsningsmetod som introducerades i Sverige av Ulrika Leimar.
LTG innehar ett holistiskt förhållningssätt och brukar beskrivas som en analytisk metod, där