Läsa eller skriva?

Eleverna läser texten individuellt och sedan för läraren, medan de andra övar på texten eller
illustrerar berättelsen på sitt arbetsblad. När eleven läser stryker läraren under de ord eleven klarar
av att läsa självständigt samt de ord som denne behöver öva mer på. Leimar (1974, s.98) menar att
barnen ska samla på de understrukna orden de kunde och därefter lägga de i en ordsamlingslåda.
Efterbehandlingsfasen
I denna fas ska eleven börja arbeta med de ord läraren strukit under på deras arbetsblad. Eleven
skriver ner orden genom att ljuda. När eleven kan orden och behärskar dess fonem så läggs kortet i
elevens ordsamlingslåda i alfabetisk ordning. Efter att eleven har samlat ordkort i sin låda, kommer
korten att användas till att bilda meningar av dem.
Bokstavsträning bör ske efter att eleven har fått förståelse av bokstävernas funktionella betydelse.
Leimar (1974, s.102) menar att alfabetskorten bör hängas på väggen i klassrummet så att eleven kan
nå dem. Dessa ska sättas upp i alfabetisk ordning med både gemener och versaler och enligt
författaren ska de inte vara illustrerade. Detta leder till en självständig inlärning av bokstäver och
ljud hos barnet. Läraren har i uppgift att en gång i månaden genomföra en individuell
bokstavskontroll med eleven för att se vilka bokstäver som lärts in. Kontrollen går till så att läraren
lägger upp bokstäverna, versaler eller gemener, slumpvis på elevens arbetsbord. Därefter ska eleven
benämna bokstaven, inte säga vad det heter. Om eleven benämner bokstaven rätt med både namn
och fonem, tar läraren korten och lägger dem i en tabell över inlärda bokstäver. Läraren använder
tabellen som redskap för att följa upp elevens läsutveckling. Varje elev har en bokstavsbok där de
skriver ner de avklarade bokstäverna, både versaler och gemener och illustrerar en bild till. Barnet
väljer själv vad bilden ska innehålla, men det bestämda bokstavsljudet ska kunna identifieras i
början.
Läs- och skrivinlärning har varit i fokus i forskningsvärlden de senaste 30 åren inom framför allt
språklig medvetenhet, som har lett till en ökad samsyn i forskningsfrågor. Frågan i fokus har varit
om läs- och skrivinlärning bäst sker via ljudmetod eller helordsmetod. En allmän uppfattning är
dock om frågan är felställd, eftersom det inte handlar om ett antingen-eller utan ett både och
(Myndigheten för skolutveckling, 2003, s.38).
För- och nackdelar med analytisk och syntetisk metod
Helordsmetoden betyder tre saker som syftar på: den grammatiska tekniken som kan ingå som en
beståndsdel i en mängd olika undervisningsprogram, ett program som domineras av denna teknik,
samt ett undervisningsprogram i den första inlärningen av läsning och skrivning som utgår från ord
barnet är bekant med. Genom att använda olika tekniker får barnet stöd och hjälp i den fortsatta
inlärningen (Liberg, 1993, s.191-192). Leimar (1974) grundar sin metod på Vygotskjis tankar, vilket
innebär att hennes undervisning präglas av det sociokulturella perspektivet. Hon anser att barnen lär
sig bäst i interaktion och i samspel med andra. Genom kommunikation och gemensam strävan
utvecklas hela guppen. Detta sociokulturella perspektiv gör att elevens förförståelse, intresse och
erfarenhet har en stor betydelse för inlärningen.
Taube (2007, s.68) skriver att LTG-metoden är ett bra verktyg för en klass som består av elever i
olika utvecklingsnivåer. Detta för att eleverna kan utvecklas efter deras egna behov och mognad. I
den här metoden tränar eleven både sin analytiska och syntetiska förmåga vad gäller bokstäver och
ord. För elever som har svårt med lästekniken kan denna metod vara en nackdel. Taube menar
vidare att i den syntetiska metoden arbetar eleverna, oavsett deras utvecklingsnivåer, efter samma
text och struktur. Det kan betyda att texterna säger ingenting eller har inte någon mening för de
elever som har kommit långt i sin utveckling. Men det kan vara en fördel för elever som behöver
mer struktur i sin inlärning.
Fridolfsson (2008, s.109) skriver att läraren alltid ska tänka på att eleverna är olika och att de
16