NordISKT TEmA 2009 - Tandläkartidningen

ANSVARSÄRENDEN
➤ att han inte har handlat felaktigt.
I sitt yttrande skriver han att patienten
var mycket orolig redan då
han kom till kliniken. Han skrek flera
gånger: »Jag ska döda dig, döda dig!«
Han slog omkring sig. Efter lirkande
och skojande från pappans och tandläkarens
sida satte sig sonen i stolen,
men undersökningen måste avbrytas
på grund av sonens oro. Tandläkaren
förklarade för pappan att han ämnade
skicka en remiss till specialist.
»Då rusar nn plötsligt mot mig, börjar
sparka och fäktar med armar och ben
och skriker samtidigt att han ska döda
mig. Jag hinner med nöd och näppe
kasta mig undan.«
Tandläkaren skriver att han i detta
skede lyfte ner patienten i stolen. Pappan
tog tag i sonens ben, en uppgift
som pappan förnekar. Enligt tandläkaren
skrek patienten att han skulle döda
honom. Tandläkaren hann endast göra
en hastig inspektion av munnen innan
patienten rusade ut ur rummet.
»Jag blev naturligtvis upprörd av allt
detta, höjde säkert rösten, men känner
inte igen att jag svurit åt honom. Allt
var som taget ur en Lars Norén-pjäs«,
skriver tandläkaren, som påpekar att
patienten inte är rädd för tandläkare;
»han hade bara bestämt sig för att han
inte ville«.
Enligt tandläkaren borde föräldrarna
ha kontaktat honom och meddelat
att sonen var mycket orolig; han hade
då omgående kunnat skicka en remiss
till specialist.
hsan påpekar att man endast prövar
frågor som rör bemötande om det
har direkt betydelse för patientsäkerheten;
detta fall är inte ett sådant.
Man konstaterar att tidigare undersökningar
av patienten gått bra.
Vid det aktuella besöket var patienten
uppenbarligen mycket orolig. Remiss
till pedodontist diskuterades, men det
är enligt hsan oklart varför tandläkaren
fortsatte sitt försök att undersöka
patienten. »För att erhålla ett godtagbart
underlag för en remiss till specialist
krävs dock en klinisk inspektion
av munhålan, speciellt i ett fall som
detta då röntgenunderlag inte har varit
möjligt att erhålla. Detta innebär
emellertid inte att en tandläkare med
tvång ska tvinga ett barn att delta i undersökning.«
hsan kritiserar tandläkaren för
detta tvångsinslag, men friar honom
i övrigt.
Mats Karlsson
KOMMENTAR
Det aktuella fallet handlar om en
barnpatient med funktionshinder
som undersökts mot sin vilja. Tandläkaren,
patienten och patientens
föräldrar hade sedan tidigare en god
kontakt i behandlingssituationen och
en överenskommelse när det gällde
patientens tandvård. Vid det aktuella
undersökningstillfället inträffade någonting
som inte var förväntat och
som gjorde att tandläkaren tvingade
patienten att öppna munnen för att
kunna genomföra undersökningen,
vilket är anledningen till att pappan
anmälde tandläkaren till hsan.
Det aktuella fallet berör ett etiskt dilemma
som uppkommer då en konflikt
uppstår i en vårdsituation. En patient
som inte kan medverka till undersökning
och reagerar med aggressivitet
och en tandläkare som ska genomföra
en undersökning för att kunna ställa
diagnos och bedöma patientens vårdbehov.
I en sådan situation behövs en
strategi för konfliktlösning.
hälsovinsten måste överväga
Det är viktigt att träna sig i och skapa
rutiner för att känna igen och hantera
sådana situationer.
En grundregel är att hälsovinsten
vid varje behandling ska väga tyngre
än risken för skada. I detta fall har
patienten på grund av sitt funktionshinder
bristande autonomi och tandläkaren
måste vara säker på vilka
önskemål föräldern som företräder
barnet har och sedan skapa förutsättningar
för att behandlingen kan göras
utan att barnets integritet kränks.
Jag delar uppfattningen om att ett
samråd mellan pappan och tandläkaren
före besöket om hur undersökningen
skulle läggas upp hade varit
nödvändigt för att den uppkomna situationen
skulle ha kunnat undvikas.
Målet med ett förberedande samtal är
en lugn och positivt inställd förälder
som kommer med sitt barn till kliniken.
specialistvården bör utnyttjas
I den beskrivna situationen gör jag
följande reflektion: Vad blir vinsten
i detta fall att genomföra undersökningen
mot pojkens vilja? På kort sikt
ger det ett underlag för remiss till pedodontist,
men kan på lång sikt rasera
det förtroende som byggts upp mellan
behandlaren, patienten och föräldern
under flera år. I detta fall är remissanledningen
tydlig; patienten kan på
grund av sitt funktionshinder inte
medverka till undersökning. Patienten
är i tioårsåldern och en grundlig
undersökning är motiverad eftersom
patienter med funktionshinder har en
ökad risk för problem från munhålan
och prioriteras därför inom tandvården.
Helhetssyn och en bedömning av
det långsiktiga behandlingsresultatet
för patienten blir vägledande och här
ska specialisttandvårdens specifika
barnkompetens och resurser utnyttjas.
Margaret Grindefjord
Övertandläkare i pedodonti, Stockholm
Ledamot i Tandläkarförbundets expertgrupp
Aspergers syndrom
Aspergers syndrom är en autismspektrumstörning
och ingår i samma grupp
av neuropsykiatriska funktionshinder
som autism. Barn med Aspergers
syndrom har sällan begåvningshandikapp
utan är snarare normal- eller
överbegåvade. Syndromet kännetecknas
av uttalade svårigheter med
socialt samspel, kommunikativ variabilitet
och flexibilitet. Förändringar
i den dagliga rutinen kan framkalla
paniksituationer och aggressivitet.
Pedagogik med hög grad av struktur
och kontinuitet har visat sig ha
en god effekt på autistiska individer.
Det är vanligt att barn med autism får
sitt huvudsakliga omhändertagande i
allmäntandvården och att kontakt tas
med specialist i pedodonti vid behov.
I tonåren kan ofta problem uppstå då
många av dessa barn försämras med
oro, självdestruktivitet och förlust av
inlärda kunskaper.
Det bästa för föräldrar och barn
med funktionshinder kan vara ett
nära samarbete med pedodontist så
att vården kan ges i barnets invanda
miljö men med stöd av pedodontist.
Klinikkonsultation av pedodontist i
allmäntandvården kan vara ett bra
exempel.
Margaret Grindefjord
Ditt nya jobb kan finnas på
www.tandlakartidningen.se
20
Tandläkartidningen årg 101 nr 1 2009