2009:6 - SAU

7. Sanna – en åkerboplats med
stort tidsdjup
Från stenålder till historisk tid
Människor har nyttjat den sandiga sydvästsluttningen på
Hardemoåsen som utgör RAÄ 98 under lång tid; från en
plats för troligtvis tillfälliga besök av jägare-samlare under
slutet av mesolitikum, via en mera permanent bosättning
av jordbruksidkare under tidigneolitikum och en långhusoch
odlingsbygd under järnåldern, till en plats för modernt
åkerbruk – för att slutligen (?) bli platsen för en motorväg.
Slutet av mesolitikum
Ett förkolnat fragment av ett hasselnötsskal har 14 C‐daterats
till cirka 4 000 f Kr, d v s övergången mesolitikum–
neolitikum. Skalfragmentet kan vara spår av mänskliga
aktiviteter på platsen, men några mera omfattande lämningar
från denna tid har inte hittats. Det framkomna
stenmaterialet, inte minst flintan, är dock svårdaterad.
Under slutet av mesolitikum och i början av neolitikum
var platsen vid Sanna ett ställe vid åsen som man passerade
eller kanske stannade till vid under kortare perioder.
Platsen var då inte direkt strandbunden, men vattendraget
– dagens Svartån – låg något närmare och var också bredare
jämfört med idag. Havet, eller rättare sagt havsviken
som idag utgör Mälaren, låg nästan en mil österut.
Den tidigneolitiska trattbägarboplatsen
Det neolitiska materialet från Sanna blev större än förväntat.
Fem 14 C‐dateringar har givit värden till neolitikum,
varav fyra till tidigneolitikum och en till senare delen av
mellanneolitikum/senneolitikum. Minst nio av de undersökta
anläggningarna har genom 14 C och/eller genom
fynden kunnat dateras till neolitikum, sannolikt tidigneolitikum.
Även lämningarna efter en ugn är troligtvis från
tidigneolitikum. Ugnens funktion är dock okänd.
Merparten av den framkomna keramiken är neolitisk
och kan klassificeras som tidigneolitisk trattbägarkeramik.
Dekoren bestod främst av pinnintryck och snördekor nedanför
mynningen. Även bränt benmaterial av får/get och
möjligtvis även av svin har påträffats i troliga neolitiska
anläggningar. Likaså har det framkommit ett stenmaterial,
främst i form av flintavslag och en malsten, som sannolikt
härrör från tidigneolitikum. Däremot har inga huslämningar
från neolitikum kunnat identifieras. Troligtvis har
de dock funnits där, men lät sig inte identifieras bland de
många stolphålen och andra anläggningar från senare tider.
Var de grunda kan de också vara bortplöjda.
Slutsatsen är ändå att platsen under tidigneolitikum,
sannolikt med betoning på dess senare del, utgjorde ett
ställe där man mer eller mindre permanent bodde och
idkade någon form av jordbruk. Benmaterialet är visserligen
litet men som ovan nämnts har ben från får/get och
eventuellt även svin hittats som bedöms vara från tidigneolitikum.
Ett sädeskornsfragment har 14 C‐daterats till
mellanneolitikum/senneolitikum. Förmodligen bedrevs
även odling också under tidigneolitikum på platsen, men
omfattningen av denna går inte att fastställa.
Uppskattningsvis uppgick ytan på den tidigneolitiska
boplatsen vid Sanna till cirka 1500-2000 m 2 , på en
nivå cirka 49-50 m ö h. Platsen kan karaktäriseras som
en inlandsboplats, tillhörande trattbägarkulturen, cirka
7 km från dåtida kusten. Läget på en rullstensås var en
vanlig placering för denna typ av boplatser (se Hallgren
2008:92f).
I en av rapportens fördjupningsstudier diskuteras om
tvärpilar var en del av det ”neolitiska paketet” i samband
med neolitiseringen cirka 4 000 f Kr. Studien visar dock
att dessa enbart tycks förekomma på boplatser under
tidigneolitikums första del (TN1) och inte under dess
senare del (TN2). Inga spår av tvärpilar eller tvärpilsproduktion
framkom vid Sanna, vilket stärker dateringen av
platsen till tidigneolitikums senare del.
Boplatslämningarna från äldre järnålder
Inga fynd som med säkerhet kan dateras till bronsålder
har hittats på platsen, men ett 14 C‐prov på träkol av lind
gav en datering till yngre bronsålder. Träets egenålder gör
att det möjligtvis ändå ska placeras i äldsta järnålder.
Åtta 14 C‐dateringar har givit värden till perioden för romersk
järn ålder–äldre romersk järnålder (500 f Kr – 200 e Kr),
och två till perioden kring folk vandrings tid (400 – 600 e Kr).
Fyndmaterialet som med säkerhet kan sägas vara från
järnålder utgjordes främsta av keramik.
Lämningarna, främst stolphål, efter åtta stolpburna
långhus har identifierats. Samtliga hus kan sannolikt utifrån
både 14 C och typologi dateras till perioden förromersk
järnålder–äldre romersk järnålder. Av husen framkom fyra
i anslutning till det sydvästra delområdet, två i sydöstra
delen av det centrala delområdet och två i kulturlagret i
norra delen av det centrala delområdet (se fig 86).
Frågan om husen representerar flera samtida gårdar
eller en gård med flera bebyggelselägen över tid är något
oklar. En möjlig tolkning är att Hus 1 och 2 inte var samtida
utan följde på varandra under förromersk järnålder. Hus 4
kan vara samtida med en av dessa och Hus 5 något yngre.
Något yngre kan också Hus 7 och 8 vara, närmare bestämt
från äldre romersk järnålder. De kan emellertid också i ett
tidigt skede ha varit samtida med något av de båda förstnämnda
husen. Hus 3 och 9 från norra delen av det centrala
delområdet dateras troligtvis till förromersk järnålder.
Kronologin i detta område med många anläggningar
och fynd från neolitikum och senare är dock problematisk.
Sammantaget ger detta ändå en bild av en bebyggelse som
åtminstone tidvis under äldre järnåldern bestod av mer
än en gård, d v s det man skulle kunna uppfatta som en
löst sammanhållen by. Typologiskt tycks husen från Sanna
92 sau rapport 2009:6