handbokromer_low[1]

IntervjuNamn:Eleonor FrankemoÅlder: 27 årBakgrund: ResandeYrke: Projekledareför projekt ”Resandefolketsrevitalisering”,tjänstledigfrån LinköpingskommunResandefolkets kultur och språk har funnits i Sverige i hundratals år, men har ofta inte fått uttryckas,utan har gömts undan på grund av samhällets fördomar och värderingar. Möt Eleonor som kämpar förrevitalisering av resandefolkets kultur.Jag vill inte bli kallad tattarjävel!leonor Frankemo arbetar sedan hösten2010 som projektledare för projektetResandefolkets revitalisering. Projektet hartill syfte att sprida kunskaper om resandefolketskultur – språket, musiken och historien.– Vi har problem att ta tillbaks vår kultur.Rädslan för vad samhället tycker om tattare liggerkvar, djupt rotat och det är svår att komma ifrånden, säger Eleonor. Vår kultur har utvecklats ihemlighet. Vårt språk, till exempel, är ett talspråk.Resandefolket räknas sedan år 2000 till romernaen av de nationella minoriteterna. Eleonor berättaratt det finns både skillnader och likheter mellanolika romska grupper.– Resande kallades förr för tattare och hade ettt inskrivet i sina pass, romer kallades zigenare ochhade ett z. Vi har ett gemensamt ursprung, menhar utvecklat olika kulturer. Många resande harsvårt att benämna sig som romer, många är rädda,och mycket går tillbaks till historien. Man vill intebli kallad för tattarjävel! Mycket av kulturen harförsvunnit under tidens lopp men i hemlighet harvi bevarat en liten del av vår kultur och den utövasofta bakom stängda dörrar på grund av rädsla.Assimilationen har lyckats på många sätt men än sålänge inte fullt ut, berättar Eleonor.När Eleonor var yngre och gick i skolan berättadehon inte att hon var resande. Vid en återträff 10 årsenare kallade någon henne tattare, men Eleonorhade styrkan att stå på sig för rätten till sin bakgrund.Idag är Eleonor tjänstledig från sitt arbetesom personlig assistent i Linköpings kommun föratt arbeta med projektet. Hon berättar att mångavet att hon är resande, men inte alla. Hon tyckeratt de allra flesta hon träffar bemöter henne utanfördomar.– Jag är stolt över min kultur och jag vill visaupp de bästa sidorna. Jag vill att mina barn skakänna sig stolta över att vara resande och inte haskamkänslor som jag fortfarande kan känna.Eleonor berättar hur hon blir påmind om defördomar många resande ibland känner. Om dettill exempel försvinner en telefon kan man kännasig anklagad. Anklagelsen behöver inte vara sann,men man känner sig ändå tvungen att rentvå sig.Man tycker sig känna att folk har fördomar och ärosäker på om det är så eller inte.Resandekulturen är en patriarkalisk kultur därkvinnan är dock högt respekterad. Man klär sigstrikt och inte utmanade, men inga måsten finnskring kläder. Att bära guldsmycken hänger kvarsedan man förr i tiden sparade sina pengar i guld.Mat och kultur är viktigt, sång och musik vanligt.När det kommer gäster är det kvinnan i familjensom ordnar mat och bjuder. Familj och släkt harstor betydelse och resandesläkterna är ofta stora.Musiken är viktig och har en stor betydelse, sångoch skratt och förmågan att berätta med inlevelseutmärker resandefolket.Resandefolket talar en variant av romani somskiljer sig från andra varieteter i Sverige. Eleonorhar jobbat som den enda modersmålslärare i landetpå resande romani. För att kunna revitaliseraspråket är det nödvändigt med lärare.– De finns de i den yngre generationen som villrevitalisera språket och utveckla sin kultur. Socialamedia har blivit ett sätt att söka kontakt med andragrupper med liknande intressen, berättar Eleonor.Eleonor har tagit fram material till projektet somhandlar om att revitalisera språket och kulturen.Hon anser att det är nödvändigt att börja med devuxna som sedan i sin tur kan lära sina barn.– Min pappa har alltid varit pådrivande ochuppmuntrat mig till att lära mig och det harbidragit till att jobba för att påverka och spridakunskap om resandefolkets kultur och att våga ståför den jag är!Blogg: http://eleonorfrankemo.blogg.se/14