Artbrottskonstruktionen - Juridicum - Stockholms universitet

fallet enligt lydelsen i 1 kap. 7 § BrB, men kanske främst mot bristande empiriskt stöd för behandlingstankeni forskningen. Orättvisorna hävdades bestå i bl.a. att påföljdssystemet rättfärdigadelånga frihetsberövanden under förespegling av att straffet var ägnat för den dömdeseget bästa och därav blev längre än vad brottet egentliga motiverade. En annan del av kritikenmot det dåvarande påföljdssystemet var att gärningspersonens skuld inte manifesterades istraffet. Dels föreföll det svårt att göra en avvägning mellan två motstridiga hänsyn vid påföljdsvalet– allmänpreventiva och individualpreventiva hänsyn, där det förstnämnda i principtilläts ge vika för det senare – och dels innebar denna avvägning att det befarades att denallmänpreventiva verkan inte fick tillräckligt genomslag.Den kriminologiska forskningen kunde inte belägga någon minskad återfallsfrekvens pågruppnivå av behandling. Effekterna av behandling tycktes dessutom vara mindre ju meringripande vård- och behandlingsinsatserna var. 64 Den sociologiska straffrättsskolans idéerom individualiserade påföljder istället för straff blev successivt allt mindre försvarbart urflertalet prinicipperspektiv; rättvisa, strafflikhet, förutsebarhet, proportionalitet o.s.v.En kriminalpolitisk arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet [cit. BRÅ] utarbetadeen rapport med ett utkast till reform, Nytt straffsystem (BRÅ 1977:7). 65 Rapporten fick oerhördgenomslagskraft och kom att spela en stor roll i den kriminalpolitiska debatt som följde.Rapporten ledde till att ett brett lagstiftningsarbete sattes igång som så småningom ledde till1989 års påföljdsreform, men dessförinnan följde ett flertal partiella påföljdsreformer. 662.2.4 1989 års påföljdsreform 67BRÅ-rapporten var ursprungligen avsedd som ett debattinlägg i den straffrättsliga påföljdsdebattendå den pågick som hetast under 1970-talet, men den kom till slut att bli startskottetför arbetet med 1989 års påföljdsreform. Jurister hade sedan länge kritiserat påföljdsbestämningenur rättssäkerhetsperspektiv. Många debattörer hade även påpekat faran i att inte betonaallmänpreventiva hänsyn och befarade att det skulle orsaka en ökande brottslighet i samhället.Vidare diskuterades behandling som påföljd och dess effektivitet ifrågasattes starkt.Rapportens otvetydiga budskap var att det var brottet som skulle utgöra studieobjektetvid påföljdsbestämningen, inte gärningspersonen. BRÅ-arbetsgruppen ställde sig kritisk tillatt brottslingens behov av vård och behandling motiverade det straffrättsliga ingripandet. Detbetonades att individualprevention som kriterium för påföljdsvalet inte var särskilt rationellt.Åsikten att straffsystemet var skenheligt framfördes p.g.a. att det anfördes att straffet var tillför att tillgodose gärningspersonens individuella vårdbehov, medan det i själva verket förhöllsig så att gärningspersonen straffas för att denne begått ett brott. 68 Denna kritiska inställningtill individualpreventiva hänsyn vid påföljdsbestämningen bottnade i att arbetsgruppen ansågatt dessa hänsyn ledde till att straffsystemet brast i trovärdigt och istället blev inkonsekvent,orättvist och oförutsebart. Den kriminalpolitiska arbetsgruppen var noggrann med att påpekaatt ett framtida straffsystem borde präglas av rättvisa, förutsebarhet, likhet inför lagen och64 Aspelin, Erland, Straffets grunder – historisk bakgrund, 123-125, samt SOU 1995:91 del II s. 46 f.65 Fortsättningsvis benämnd BRÅ-rapporten.66 År 1979 avskaffades ungdomsfängelset och två år därefter, år 1981, upphävdes även interneringen sompåföljd. Kvar blev fängelse som den enda frihetsberövande påföljden. År 1981 sänktes fängelsestraffetsminimitid från en månad till 14 dagar och år 1982 genomfördes en reform avseende villkorlig frigivning. Sevidare Aspelin, Erland, A.a., s. 124, samt SOU 1995:91 del II s. 46.67 Förarbetena som ligger till grund för denna reform är fortfarande ikraft, varför utförligare resonemang omdessa behandlas i anslutning till artbrottskonstruktionen i gällande rätt i avsnitt 3.68 SOU 1995:91 del II s. 46 f.21