5 INDIVIDUELLT STRAFFANSVAR OCH ALLMÄN-PREVENTIVA PÅFÖLJDSVAL”Lite tillspetsat uttryckt innebär detta [artbrottskonstruktionen, förf. anm.] attvärnpliktsvägraren och den inte helt hederlige jägaren sätts i fängelse för att500 000 kronors-bedragaren ska kunna få villkorlig dom.”~ Petter Asp (född 1970) ~Det ligger en uppenbar konflikt i det faktum att varje person har ett individuellt straffansvarsom begränsar sig till hans eller hennes enligt täckningsprincipen 422 brottsliga gärning och detfaktum att individen kan påföras påföljder vilka ska tjäna allmänpreventiva intressen. Sakenkompliceras ytterligare av det faktum att hänförandet till artbrottskategorin p.g.a. allmänpreventivaskäl sker på domstolsnivå och att den allmänprevention som lagstiftaren önskar uppnåmed artbrottskonstruktionen många gånger uteblir eller begränsar sig till rena förhoppningarom allmänpreventiva effekter. 423 Det rimmar illa med det faktum att påföljdssystemet somhelhet påstås värna proportionaliteten mellan brott och straff, att den enskilde kan bestraffasutöver vad det mått av klander som på rimliga grunder kan tillskrivas honom eller hennekräver. Det anförda innebär fyra otillfredsställande saker, vilka till stor del hänger sammanoch är en följd av varandra; bristande proportionalitet mellan brott och straff, bristandeekvivalens mellan brottstyper, bristande förutsebarhet samt bristande rättvisa vid påförandetav straff med anledning av ”brottslighetens art”.När en gärningsperson ådöms en fängelsepåföljd med anledning av återfall i brott ellermed anledning av brottets straffvärde, utgör det generellt sett omständigheter som gärningspersonenhar kunnat råda över. Gärningspersonen har dessutom på förhand haft möjlighet attkänna till dessa påföljdsvalsinverkande omständigheter eftersom dessa i enlighet med legalitetsprincipenframgår explicit av lagtexten. Med gärningspersoner till artbrott förhåller det sigemellertid annorlunda i denna fråga. Begreppet ”brottslighetens art” är inte över huvud tagetdefinierat i lagtext och knappast heller i förarbetena. 424 När gärningspersoner till artbrottådöms fängelse eller annars en strängare påföljd med hänvisning till ”brottslighetens art”beaktas omständigheter, vilka brukar benämnas artomständigheter, som ligger utanför hanseller hennes kontroll. Dessa artomständigheter, t.ex. att den ifrågavarande brottsligheten harblivit mer utbredd, framgår inte av lagtexten. Artomständigheterna framgår endast med bristfälligtydlighet av förarbetena i kombination med en tolkning rättspraxis på området. 425 Det ärett oerhört nederlag inte minst för lagstiftningens krav på förutsebarhet. 426Ett påföljdssystem som uppfattas som rättvist karaktäriseras av att det föreligger ettsamband mellan det mått av klander som en brottslig gärning förtjänar och den påföljd sombrottets gärningsperson ådöms. 427 De allmänpreventiva hänsynstaganden som artbrottskonstruktionenmedger innebär emellertid att den individ som bestraffas för ett artbrott drabbas422 Täckningsprincipen utgör den grundsats som innebär att de subjektiva rekvisiten, d.v.s krav på uppsåt elleroaktsamhet, ska täcka de objektiva rekvisiten (brottsbeskrivningen) för brottet för att gärningspersonen skakunna dömas för brottet i fråga.423 Se avsnitt 4 angående allmänprevention.424 Se avsnitt 3.2.1 angående begreppet ”brottslighetens art”.425 Se avsnitt 3.4 angående artomständigheter.426 Se avsnitt 3.5 angående varför vi har artbrottskonstruktionen samt de fördelar respektive nackdelar som konstruktionenmedför.427 Se bl.a. von Hirsch, Andrew & Påle, Karin, Artbrott, s. 244 f.80
av mer klander än vad han eller hon relativt sett förtjänar. 428 Gärningspersoner till artbrottstraffas m.a.o. hårdare, än vad som vore brukligt om proportionalitet rådde mellan brottetsklandervärdhet och den utdömda påföljden, för att avhålla gemene man från att begå brott.Vid allmänpreventiva påföljdsval har det därför hävdats att gärningspersonen ”… endast användssom ett medel för att påverka andra människors beteenden.” 429<strong>Artbrottskonstruktionen</strong> kan mot bakgrund av ovanstående hävdas utgöra ett avsteg frånen rättvis behandling av gärningspersonen i påföljdshänseende. Det är i och för sig inte omöjligtatt i ett påföljdssystem vars grund baseras på proportionalitet medge undantag härifrån.Avsteg från ett påföljdssystems grundläggande princip bör emellertid kunna förses medmycket goda skäl härför, för att de ska kunna uppfattas som rättfärdigade undantag. Goda skälbör i detta sammanhang bestå dels i ett väl dokumenterat allmänpreventivt behov och dels i enpå rationella grunder belagd uppfattning om möjligheterna att uppnå allmänpreventiva effekter.430 <strong>Artbrottskonstruktionen</strong> saknar i dagsläget goda skäl för att existera som ett rättfärdigatundantag från proportionaliteten. 431Det är en klar princip inom svensk straffrätt att individen inte ska belastas för aggregerandeskadeverkningar vilka är utom hans eller hennes kontroll. Däremot synes artbrottskonstruktioneninnebära att det är fullt möjligt att bestraffa individen hårdare än vad brottetförtjänar för att uppnå aggregerande avhållsamhet från brottslighet. Det framstår som motsägelsefulltoch ologiskt samt betyder således att individen kan bestraffas hårdare med anledningav någonting som hon eller han inte kan skuldbeläggas för. Individen kan t.ex. inte skuldbeläggasför att den brottslighet som denne har gjort sig skyldig till har blivit mer utbreddeftersom det inte utgör en del av något brotts brottsbeskrivning eller kan höja brottets straffvärde.Däremot kan den omständigheten föranleda att brottet hänförs till artbrottskategorinoch föranleder en särbehandling i påföljdshänseende.När det gäller allmänpreventiva överväganden torde det vara en allmän princip i samhälletatt ingen har rätt att medvetet utnyttja en människa mot dennes vilja för andramänniskors skull. Den som accepterar artbrottskonstruktionens allmänpreventiva påföljdsvalpå domstolsnivå skulle förmodligen reagera starkt mot att det inom den medicinska disciplinenskulle tillåtas att använda en människa mot dennes vilja för att bota andra människorsåkommor och lidande. Särskilt uppseendeväckande skulle det vara om sådana tvångsingripandeninte var explicit förmedlade genom lagstiftning. Nu skulle det anförda i och för sig kunnainvändas vara en haltande jämförelse; gärningspersonen har ju gjort sig ”förtjänt” av att bli”utnyttjad” eftersom han eller hon har begått ett brott. Som ett ytterlighetsexempel är det ändockväldigt målande och ger upphov till en rad moraliska betänkligheter. Faktum är att detjust är med anledning av dessa moraliska betänkligheter med att utnyttja en människa för attavskräcka andra som det överlag har ansetts nödvändigt att på andra sätt än genom hänvisningartill allmänprevention motivera samhällets tvångsingripanden. 432En annan infallsvinkel när det gäller att ådöma gärningspersoner till fängelse med anledningav allmänpreventiva överväganden utgörs av att det kan leda till att människor blirmoraliskt indignerade med fel uppfattning om vad som utgör vår tids stora och verkligt farliga428 Se t.ex. Asp, Petter & von Hirsch, Andrew, Straffvärde, s. 155. Se även vidare von Hirsch, Andrew, Nyklassicism,proportionalitet och straffets grunder, s. 102 ff.429 von Hirsch, Andrew & Påle, Karin, Artbrott, s. 245. Även Immanuel Kant tog avstånd från allmänpreventioneftersom han ansåg att det var att utnyttja individen att straffa denne enbart för att avhålla andra människor frånatt begå brott. Se BRÅ 1997:7 s. 12 samt Leijonhuvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne, Introduktion tillstraffrätten, s. 16.430 Se Asp, Petter & von Hirsch, Andrew, Straffvärde, s. 155, von Hirsch, Andrew & Påle, Karin, A.a.,s. 248 samt Thunberg, Malin, På vilka grunder särbehandlas artbrott i dagens rättspraxis?, s. 259 och s. 262 f.431 Se t.ex. von Hirsch, Andrew & Påle, Karin, A.a., s. 244 f. samt Asp, Petter & von Hirsch, A.a., s. 155. Angåendeartbrottskonstruktionens tilltänkta allmänpreventiva effekter, se vidare i avsnitt 4.2.432 Se vidare angående resonemanget i Elwin, Göran m.fl., Den första stenen, s. 247 f.81