Artbrottskonstruktionen - Juridicum - Stockholms universitet

Rättsfallet NJA 1993 s. 746 avsåg försök till försäkringsbedrägeri avseende ett beloppom cirka 100 000 kronor, vari TR dömde den tilltalade till en månads fängelse utan någonsärskild motivering. HovR fastställde domen med motiveringen att ifrågavarande brott ärsvårt att förebygga och upptäcka. Försäkringsbedrägeriförsöket bestod i att den tilltaladefalskeligen anmälde sin bil försvunnen och istället försökte försälja den utomlands via en förmedlare.HovR avslutade sin argumentation med att anföra att ”[i] massmedia har hävdats attdenna typ av organiserad brottslighet har blivit allt vanligare. Hovrätten saknar underlag fören sådan bedömning, men anser att det finns skäl som talar för att en utveckling i denna riktningkraftfullt måste förebyggas.” HD avvisade argumentationen med hänvisning till att denvar dåligt underbyggd och dömde den tilltalade till en alternativ påföljd.Rättsfallet NJA 2000 s. 432 avsåg skadegörelse avseende ett belopp om cirka 10 000kronor, vari TR dömde de tilltalade till 14 dagars fängelse vardera. Vid motiveringen anfördeTR bl.a. att skadegörelsebrottslighet har blivit mer utbredd. TR ansåg sig ha märkt att antaletfall av ”… meningslös vandalism på allmän plats av det slag som här har förekommit harblivit vanligare.” Vidare anförde TR liten upptäcktsrisk som ett skäl att hänföra ifrågavarandebrott till artbrottskategorin. TR påpekade härvid att ”[o]mständigheterna vid dessa skadegörelsebrott,som begås nattetid i centrala delar av kommunens tätorter, är sådana att upptäcktsriskeninte är särskilt hög.” TR ansåg vidare att ”[s]kadegörelsebrott med inslag av meningslösförstörelselusta bör beivras strängare än som hittills varit vanligt.”, samt ”[e]ftersomskadegörelsebrott ofta begås av berusade ungdomar bör det anses föreligga särskilda skäl attutdöma fängelse också när gärningsmannen är under 21 år.” HovR fastställde domen omfängelsepåföljd för brottet. HD avvisade argumentationen och menade att påståenden omökad förekomst av en viss typ av brottslighet förutsätter objektivt hållbara uppgifter, någotsom RÅ inte kunde belägga nationellt eller lokalt. HD dömde de tilltalade till dagsböter.Det förekommer även rättsfall där HD har tillåtit en utvidgning av begreppet ”brottslighetensart”, vilket förhoppningsvis redan har framgått av redogörelsen ovan. Ett nyare exempelpå det utgörs av rättsfallet NJA 2002 s. 265.Rättsfallet avsåg grovt barnpornografibrott. Den tilltalade hade spridit drygt 8 000 barnpornografiskabilder via Internet under ett drygt halvårs tid. Under samma period hade dentilltalade även mottagit drygt 1 000 barnpornografiska bilder via Internet. Den tilltalade hadevid granskning av beslagtagna hårddiskar tillhörandes honom drygt 2 000 barnpornografiskaobjekt. Den tilltalade var tidigare ostraffad. TR dömde honom till sex månaders fängelse då”… annan påföljd än fängelse inte bör komma ifråga.” HovR fastställde TR:s dom. RÅyrkade på ett längre fängelsestraff. HD konstaterade att frågan om barnpornografibrott ska ansesutgöra ett artbrott inte behandlas varken i förarbetena till påföljdsreformen eller vid delagändringar som har skett beträffande barnpornografibrott. Vartefter HD anförde: ”[i] vissutsträckning torde det emellertid vara ofrånkomligt att domstolarna tar ställning till fråganoberoende av om lagstiftaren uttalat sig i frågan (jfr NJA 1992 s. 190).” HD anförde därefter:”[d]et utomordentliga allvar med vilket lagstiftaren betraktar denna typ av brottslighet talaremellertid för att åtminstone grovt barnpornografibrott måste anses vara av sådan art attfängelse normalt bör följa. Barnpornografibrott utgör en brottstyp som inte minst medinformationsteknikens utveckling blivit mer utbredd i och med att barnpornografiska bilder numed lätthet kan ges spridning till många mottagare och omfatta stora mängder bildmaterial.”Resonemanget ledde HD till den slutsatsen att det ifrågavarande brottet – som bedömdesutgöra grovt barnpornografibrott – skulle föranleda fängelse, givet att några speciella skälmed tillräcklig styrka i det enskilda fallet inte talade för någon annan påföljd. Några sådanasärskilda skäl förelåg inte, varför den tilltalade ådömdes ett fängelsestraff om sex månader.Rättsfallet NJA 1995 s. 89 avsåg dopingsbrott. HD uttalade att det finns ett mycketframträdande intresse av att dopningsmedels spridande motverkas och att särskilda allmänpreventivasynpunkter härvidlag gör sig gällande när påföljden för dopingsbrott ska bestämmas.43