Artbrottskonstruktionen - Juridicum - Stockholms universitet

förringa gemene mans uppfattning avseende rättssystemets möjligheter att över huvud taget”skapa” rätt(visa).Artbrottskonstruktionen misslyckas, enligt min mening, med att uppfylla flertalet väsentligakrav på rättssäkerhet och de principer som anses vara grundläggande i ett påföljdssystem.448 Det medför att, även om artbrottskonstruktionen skulle kunna anses vara berättigadav den anledningen att den medför de allmänpreventiva effekter dess existens bygger på,rättsordningens legitimitet och anseende kan komma att ifrågasättas och på så sätt leda tillmisstro och skepsis mot rättsystemet, främst påföljdssystemet.Lite tillspetsat kan måhända hävdas att artbrottskonstruktionen existerar så som enrättspolitisk ventil som lagstiftaren efter 1989 års påföljdsreform velat bibehålla för att ävenfortsättningsvis kunna bedriva expressiv allmänprevention och tillfredsställa den allmännaopinionens fördomsfulla ”sunda förnufts” allmänpreventiva förväntningar och förhoppningar.Någon annan förklaring till artbrottskonstruktionens existens står nämligen, såvitt jag harfunnit, inte att finna eftersom det inte går att belägga att några allmänpreventiva effekter nåsmed artbrottskonstruktionen sådan som den ser ut idag. Att partiellt utse vissa brott till bärareav de allmänpreventiva förhoppningar som lagstiftaren har velat åstadkomma når inte någraempiriskt effektiva allmänpreventiva framgångar. 449Lagstiftaren införde vid 1989 års påföljdsreform en relativt vittgående presumtion motfängelse. Det förefaller som om lagstiftaren inte riktigt i det skedet var mogen att lämna deallmänpreventiva övervägandena på domstolsnivå därhän. För att vår lagstiftande församlingskulle nå konsensus i påföljdsvalsfrågan förefaller det som om den även tvingades införarelativt vittgående och flexibla möjligheter att frångå presumtionen mot fängelse, därav artbrottskonstruktionensexistens.Så länge artbrottskonstruktionen består intakt i vårt svenska påföljdssystem kommer denatt fortsätta att vålla huvudbry, främst hos dem som är stadda att ådöma påföljder och hosdem som ådöms desamma. Vilka än mer eller mindre kreativa lösningar det kan tänkas finnaspå artbrottskonstruktionen och vad än lagstiftaren eventuellt väljer att göra åt artbrottsproblematikeni framtiden, kvarstår för närvarande ett onegligerbart faktum: ”brottslighetens art”utgör skäl för särbehandling i påföljdshänseende. Eftersom begreppet inte är definierat, intehar försetts med några reella bedömningsgrunder, saknar teoretisk grund samt generellt settinte leder till de allmänpreventiva effekter som det grundar sig på, torde det kunna förespråkasatt tillämpningen av artbrottskonstruktionen ska ske mycket restriktivt. Vidare bör domstolarnainte, såvitt det inte framgår explicit av förarbetena, vidga artbrottskonstruktionen tillatt omfatta någon mer brottstyp eller brottsform.448 Se även t.ex. Asp, Petter, ”Brottslighetens art” – kommentar till Dag Victors och Andrew von Hirschs uppsatser,s. 151.449 Se vidare bl.a. Victor, Dag, ”Artbrotten” och de korta fängelsestraffen, s. 126 f.87