Palliativ vård enligt svensk rätt - GUPEA

Den andra principen bygger på göra gott principen och innebär att ställföreträdaren merobjektivt försöker se till patientens bästa. Ett beslut enligt denna princip behöver således intealltid vara i överrensstämmelse med vad patientens själv troligen hade fattat.När frågan om ställföreträdare inom vården diskuteras brukar det tas upp om det bör finnas enbegränsning av ställföreträdarens behörighet. Eftersom ställföreträdarproblematiken inomvården även gäller övrig vård när patienten inte är beslutskompetent och inte bara denpalliativa vården är just behörigheten att avbryta eller att ta beslutet att inte påbörja enlivsförlängande behandling ett av de områden som ibland anses bör ligga utanförställföreträdarens behörighet. Men för att en ställföreträdare ska ha någon reell innebörd förpatienter som vårdas i livets slutskede krävs det att de har denna behörighet. Ett alternativskulle då kunna vara att det krävs att patienten innan den blev ickebeslutskompetent uttalat atthans/hennes ställföreträdare har behörighet att företräda honom/henne i sådana frågor. 154Det är också viktigt att här framhäva att vid alla de olika alternativ om ställföreträdare somhär har diskuteras ska patientens tidigare viljeyttring fortfarande respekteras föreställföreträdaren, om patientens tidigare viljeyttring fortfarande kan anses vara aktuell.I SOU 2001:6 lägger kommittén fram förslaget att möjligheterna att införa ett system medställföreträdare bör övervägas, de anser emellertid att det behöver utredas i ett störresammanhang då ställföreträdare inom vården inte bara berör palliativ vård utan vården i stort.Kommittén ställer sig också frågan om inte ett samlat förfarande med både livstestamentenoch ställföreträdare skulle ge den bästa garantin för ett ökat patientinflytande. 15510.3 SammanfattningInom svensk hälso- och sjukvård finns det som jag tidigare beskrivit ingen rättslig möjlighetatt utse någon ställföreträdare och ingen absolut rättslig skyldighet att följa ett livstestamente.Därför blir det själva hälso- och sjukvården ansvar att med vägledning av patientens tidigare,både skriftliga och muntliga viljeyttringar försöka att ge den numera ickebeslutskompetentepatientens den vård som man kan antaga hade varit i överrensstämmelse med hans/hennes154 Rynning, Elisabeth, Rättssäkerhet och rättsskydd i vården av ickebeslutskompetenta vuxna, s. 283-286155 SOU 2001:6, s. 7339