Stenmonumenten i Storvretabygden 2016 Sven-Inge Windahl

Man kan också fråga sig om uppställda monument alltid behöver ha en speciell åskådargrupp. Jag tänker då på
monument som gör anspråk på att vara konstverk. Ett konstverk kan antagligen skapas utifrån en inneboende
kreativ drift att uttrycka känslor och tankar i en viss form. Konstverket kan således fungera som monument (en
kreativ manifestation) utan att nödvändigtvis behöva en speciell åskådargrupp. Det kan vara en sak mellan
konstnär och konstverk. Det räcker med att konstnären själv betraktar sitt verk. När jag besökt olika stenlandskap i
Storvretabygden, där människor ägnat sig åt stenhantering, så har jag ibland upplevt att konstnärer varit i farten
utan att nödvändigtvis haft syftet att attrahera en publik. Vid åtskilliga stenhuggarplatser (oftast svårbedömd
datering) kan man finna märkligt upplagda block i mycket djärva positioner och egendomligt uppbyggda
blockhögar. Det förefaller som om stenhuggarna inte bara skyfflat undan skrotsten på ett slarvigt och
slumpmässigt sätt. Ibland verkar det som om den konstnärliga kreativiteten har fått ta över. Och man har skapat
ett konstverk (ett stenhuggarmonument) trots att detta inte på något sätt bidragit till effektiviteten i själva
stenhuggarutövandet och bara kostat onödig tid. Och antalet troliga åskådare och beundrare av konstverket ute i
den avlägsna Storskogen har antagligen från början kunnat skattas till noll. De här stenkonstverken har man inte
räknat med att någon annan över huvud taget skulle se. De har nog varit ett utslag av en inre konstnärlig drift
kanske blandad med viss yrkesjargong och professionell yrkesstolthet. Inte heller stenröjarna, som befriade
åkerfälten från stenar och block och som lade upp den bortröjda materialet i högar och vallar på fältkanter och
åkerholmar, arbetade helt och fullt enligt en praktisk bekvämlighetsmetod. Särskilt under den senaste
röjningsvågen på 1900-talet, då transport och lyftning av tung sten underlättats av modern teknik, kan man se en
del konstfulla uppställningar och staplingar av block, som inte är relaterade till arbetets praktiska utförande.
Monumentskapare strävar oftast att utforma och utsmycka monument på ett sådant sätt att de väcker stor
uppmärksamhet. Bara att utforma ett skyltblock i stort format gör ju att det lättare uppmärksammas. En annan
strategi för att fånga uppmärksamheten är naturligtvis att placera monumenten i höglänt terräng med relativt gles
trädväxt. På gamla stenmonument kan man ibland upptäcka uppallningar, som gör att skyltblocket står jämnare
och syns bättre. Att ge block en speciell form, som tydligt avviker från de normalt och spontant förekommande
blockformerna, fångar också uppmärksamheten. Det kan t.ex. röra sig om stora skickligt tillhuggna block med
pyramidform, som kan ha haft boplatsmarkerande funktion redan under sen stenålder. Beroende på blockens
tilltänkta funktion har ibland ett standardiserat formprogram använts. Gränsmonument är exempelvis utformade
med en större sten i ett gränsröre och ev. mindre stenar som anger gränsriktning. Förr i tiden visste naturligtvis alla
i bygden vad för sorts monument man stod inför, när man såg ett gränsröse, och vad man då hade att rätta sig
efter.