Stenmonumenten i Storvretabygden 2016 Sven-Inge Windahl

Det är också möjligt att det höglänta Storskogsområdet, som tidigt steg upp ur vattenmassorna, mottog
fångsfolk-grupper med olika kulturella rötter. Storskogen låg ju länge i ett östligt skärgårdområde som
båtledes var lätt att nå från olika geografiska platser. Kanske har begravningsskicket varierat kraftigt under de
mer än 1000 år som människor varit fast bosatta i området.
Man kan naturligvis göra många reflektioner kring blockgraven i Storskogen. En av dem anknyter till
hållbarhetsaspekten. Den döde i Storskogen har fått behålla sin grav helt intakt under mer än 4000 år.
Här kan man verkligen tala om en hållbar lösning. När jag tänker tillbaka på mina egna förfäder bara några
generatioer tillbaka ser det helt annorlunda ut. På min fars sida räcker det med att gå tre generationer tillbaka
för att hitta förfäder som förlorat sina gravplatser. På min mors sida (av bondsläkt) får man kanske gå
ytterligare en generation tillbaka innan förfäderna blir gravlösa. Blockgraven i Storskogen har alltså varit en
supereffektiv hållbarhetslösning. Men hållbart är inte lika med evigt. Skogen skyddar inte längre. Stora tunga
skogsmaskiner kör sönder arkeologiska lämningar. Och skogsmarken exploateras för byggande av vägar och
bostäder. Åtskilliga blockgravar har antagligen redan förstörts. Och mängder kommer framöver att utplånas.
Blockgravar såväl som andra arkeologiska lämningar i skogsmarker är sällan fornminnesregistrerade och har
således inget lagenligt skydd. Det brådskar verkligen att inventera och dokumentera de mängder av
lämningar, som finns i skogsmarken. Annars har vi snart ingenting kvar att upptäcka. Det har försvunnit innan
vi ens upptäckt att det finns något att undersöka och vårda. Och då har det arkeologiska underlaget, för att
kunna skriva det första kapitlet i bygdens historia fallet bort. Och kapitlet kan inte längre skrivas av någon.