Stenmonumenten i Storvretabygden 2016 Sven-Inge Windahl

Kap. 8.1. Den stående kolossen
Det är inte svårt att i Storskogen hitta stora block med märkliga former. Det är ju det som är en av de stora
tjusningarna med Storskogen. Den är ju ett spännande arkiv över hur naturens egna krafter kan tillforma och
placera stora block på mycket märkliga och spektakulära sätt. Det måste man naturligtvis ha i minnet när
man letar efter spår av mänsklig stenhantering i det här området.
Men trots att naturen är duktig på stenhantering så undrar man ibland om det ända inte måste ha varit
människor, som planerat och utfört tillformningen av vissa block, som tydligt avviker från annan stenflora.
Ett sådant block stötte jag plötsligt på en sommardag, när jag vandrade längs Vildmarksleden. Ett mäktigt
block reste sig med höga branta sidor rakt upp i luften som en stenrauk. Marken runt blocket verkar märkligt
blockfri som om den vore stenröjd. Det medför naturligtvis att det högresta blocket gör ett än mer dominant
intryck på platsen.
Det är svårt att tro annat än att människor någon gång utövat stenhuggeri och tillformat blocket i något
mycket viktigt skyltsyfte. Den olika kraftiga beväxningen med lav och mossa på olika sidor tyder också på
detta, även om det inte är något säkert bevis. Det finns inga spår efter borrade klyvhål. Och det innebär
sannolikt att stenmonumentet skapats för minst ett par hundra år sedan. Men det skulle lika gärna ha
kunnat tillskapas redan under sen stenålder som kultplats- eller boplatsmarkerande skyltblock. Det finns
inga tydliga spår efter lämpliga boplatsytor i närområdet. Men genom skogen bakom monumentet är det
bara ett par hundra meter till en mycket trolig stenåldersplats, där det sannolikt funnits nedsänkta
ovalformade bobottnar. Om monumentet således inte direkt skyltar för en boplats, så kan det kanske
markera gränsen för ett större bosättningsterritorium. Tänker man sig i stället att stenkolossen fått sin
tillformning betydligt senare, så skulle den ha kunnat fungera som skyltblock för en bygdegräns. Det bör nog
i så fall - med tanke på storleken och på den arbetsinsats som erfordrats - ha rört sig om en större bygdegräns
(typ härads- eller sockengräns). Långt efter upptäckten av den stående stenkolossen har jag uppmärksammat
att den gamla häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härader löper igenom skogsområdet knappt
hundra meter bakom kolossen. Sådana stora gränser kan antagligen ha fått en tidig stenskyltning - långt
innan skiftesgränser började markeras i skogsmark till följd av flera successiva skiftesreformer under de
senaste århundradena.