Bokhistoriske foredrag. Festskrift til Jan Erik Røed

Endel Annus 1995 samlingsbandet Den estniska boken genom seklerna. Endel Annus var
redaktören för den retrospektiva nationalbibliografin och bokens texter har skrivits av de bästa
estniska experterna. Boken ingår i Helsingfors universitetsbiblioteks skriftserie. 18
I ett land som efter en ca 50 år lång ockupation under en ideologiskt intolerant regim får
tillbaka sin självständighet är det naturligt att ta reda på vad som av landets kulturarv ännu
finns kvar. I vårt samlingsband beskriver man också hur estnisk litteratur systematiskt
förstördes. Hos det estniska kulturministeriet finns det ett Råd för bevarandet av kulturarvet
(Preservation Council of Cultural Heritage) och ett programdokument ”Strategin för digitalt
bevarande av det estniska kulturarvet 2004-2007” har utarbetats. Kulturarvets kartläggning
pågår på arkivens, bibliotekens och museernas arbetsområden.
I samband med kartläggningen på biblioteken, som påbörjades redan vid mitten av 1990 talet,
har man också undersökt de bevarade bokexemplarens fysiska tillstånd och från perioden
1535-1850 valt ut drygt 400 titlar som allra först borde konserveras och/eller digitaliseras.
Digitaliseringen gäller först och främst titlar av vilka inga exemplar finns i estniska bibliotek.
Detta förutsätter samarbete med utländska, framför allt nordiska, bibliotek. Förteckningen
över dessa drygt 400 titlar har i år utgivits på en CD Red Book of Estonian Publications 1535-
1850 (Eesti Trükise Punane Raamat). Förberedelserna för en fortsättning fram till år 1917
pågår. Det estniska projektet går alltså mycket systematiskt tillväga och baserar sig på reellt
existerande samhälleliga behov
Praktiskt behov av bokhistorisk forskning idag?
Under de senaste decennierna har en uppenbar differentiering skett mellan den akademiska
forskningen och den forskning som biblioteken traditionellt bedrivit. Trots att det ofta är
otroligt spännande att läsa texter som skrivits på den akademiska sidan kan jag inte tänka mig
att biblioteken i sin egen verksamhet kunde slå in på samma linje. Om biblioteken satsar på
forskning måste den stödja bibliotekens egentliga verksamhet att betjäna forskning och
undervisning, i nationalbibliotekens fall också deras kulturella verksamhet. Därför måste
begreppet ’bokhistoria’ i bibliotekssammanhanget definieras på ett annat sätt. Ser vi t.ex. på
den verksamhet som Bayerische Staatsbibliothek bedriver får vi en konkret uppfattning om
vad det är fråga om. Över sina otaliga specialsamlingar publicerar biblioteket kataloger som
kan uppstå endast med hjälp av en stor forskarkompetens. I viss mån är det alltså fråga om
tillämpad forskning, trots att man likaväl kunde tala om grundforskning!
I tillägg till tryckta kataloger har biblioteken traditionellt även publicerat utförliga
beskrivningar av sina samlingar. Eftersom de existerande tryckta samlingarna ingalunda
kommer att försvinna kommer ej heller behovet av kännedomen om samlingarna att minska i
betydelsen. Fortfarande måste biblioteken äga tillräckligt mångsidiga kunskaper om sina
samlingar, om deras sammansättning och historia, för att veta vad som ingår i dem och hur
informationen kan fås fram ur dem. För att underlätta både sitt eget och forskarnas arbete har
många bibliotek, ja, kanske de flesta, gjort information om sina samlingar tillgänglig också på
internet. Hemsidorna erbjuder nya möjligheter för att underlätta forskarnas arbete, bara man
inte nöjer sig enbart med kataloguppgifter. Alfabetiska kataloger atomiserar samlingarna och
ger ingen överblick över helheterna. Det räcker inte heller med hänvisningar till litteratur som
beskriver samlingarna, eftersom den oftast är mycket svårt tillgänglig och erbjuder nyttjaren
18 Den estniska boken genom seklerna. Bokhistoriska uppsatser. Utg. av Endel Annus och Esko Häkli.
Helsingfors 1995. (Helsingfors universitetsbiblioteks skrifter 57.)
Bokhistoriske foredrag s. 10