040824_miljouppdraget-rapport

ativt påvisade hormonstörande effekter av både naturliga och syntetiska östrogener. Exempelvis leder en
etinylöstradiolhalt på 0,005 mikrog/L till försenad embryonalutveckling hos zebrafisk (Kime och Nash,
1999). Även extremt låga koncentrationer på 0,0001 mikrog/L har visats leda till påverkan på vitellogeninsyntesen
i regnbågslax (Purdom et al, 1994).
Akvatisk akuttoxicitet och kronisk toxicitet för veterinärt använda antibiotika (metronidazol, olakvindox,
oxolinsyra, oxitetracyklin, streptomycin, sulfadiazin, tetracyklin, tiamulin och tylosin) undersöktes i
Daphnia magna (Wollenberger et al., 2000). Oxolinsyra var den mest potenta substansen med ett akut
EC50-värde på 4,6 millig/L. Övriga substansers akuta EC50-värden låg mellan 40 och 680 millig/L. I det
kroniska reproduktionstestet låg värdena generellt sett 10 gånger lägre. Den enda substans som pekas ut
som en potentiell miljörisk är oxolinsyra p.g.a. dess användning i fiskodlingar.
Det finns även studier gjorda på akvatiska högre växter. Brain et al. (2004) undersökte alldeles nyligen
effekterna på Lemna gibba (andmat) av 22 antimikrobiella substanser från olika klasser. Urvalet baserades
på förekomst i miljön samt bevisad eller misstänkt potential att orsaka kloroplast- eller plasmidtoxicitet.
Man studerade ett antal parametrar efter 7 dagars exponering och kunde konstatera att våtvikten och antal
blad var känsligast samt varierade mest. Resultaten visade att fluorokinoloner, sulfonamider och tetracykliner
var mest toxiska för denna växt. De redovisade EC50-värdena för påverkan på våtvikt var för lomefloxacin
97 mikrog/L, sulfametoxazol 81 mikrog/L och klortetracyklin 219 mikrog/L. Dessa koncentrationer
ligger 10 till 100 gånger högre än de i naturen uppmätta koncentrationerna. Författarna anser dock att påverkan
på miljön vid låga koncentrationer är möjlig eftersom EC25- och EC10-värdena ligger i närheten av
uppmätta koncentrationer och det finns uppgifter på att påverkan på > 20 % i akvatiska växter är ekologiskt
relevant.
Ett annan antimikrobiell substans, flumekin, har visats kunna inducera tillväxt (50 mikrog/L) av det akvatiska
ogräset Lythrum salicaria (Migliore et al., 2000). Författarna föreslår att detta skulle kunna utnyttjas
genom att använda Lythrum salicaria som indikatororganism vid biomonitorering. Man går till och med ett
steg längre genom att föreslå den som ett slags saneringsmedel pga. dess höga upptag av flumekin.
3.2.2.7 Miljöfarlighetsbedömningar och miljöriskbedömningar
Det har även publicerats kompletta miljöriskbedömningar på humana och veterinärmedicinska läkemedel. I
Danmark och England har riskkvoter för ett flertal läkemedel tagits fram genom att kombinera information
om försålda mängder med existerande eller modellerade data för ekotoxicitet (Stuer-Lauridsen et al., 2000,
Jones et al., 2002). I dessa studier gjordes miljöriskbedömningar enligt ”worst case” antaganden för de 25
vanligaste substanserna i respektive land. I den danska studien användes enbart allmänt tillgängliga publicerade
ekotoxikologiska data vilket fick till följd att endast sex substanser (paracetamol, acetylsalicylsyra,
östrogen, ibuprofen, diazepam, digoxin) kunde miljöriskbedömas. Riskkvoter över 1 erhölls för acetyl-
salicylsyra, paracetamol och ibuprofen. I den engelska studien kunde 11 substanser (paracetamol, ibuprofen,
amoxicillin, mesalazin, järnsulfat, cimetidin, naproxen, oxitetracyklin, erytromycin, acetylsalicylsyra,
kininsulfat) miljöriskbedömas utifrån experimentella data. För 12 substanser (metformin, natriumvalproat,
sulfasalazin, karbamazepin, atenolol, diklofenak, fenoximetylpenicillin, allopurinol, diltiazem, gliklazid,
mebeverin, mefenamsyra) använde man sig av ekotoxicitetsdata framräknade med programmet ECOSAR.
Riskkvoter över 1 redovisades för amoxicillin, paracetamol, oxitetracyklin och mefenamsyra. Övriga substanser
ansågs ej utgöra någon miljörisk.
I ytterligare en brittisk studie baserad på användning av läkemedel och tillgängliga ekotoxikologiska data
gjordes akvatiska riskbedömningar för 67 substanser (Webb, 2001). Enligt ”worst case” antaganden (som i
det här fallet ej innefattade utspädning i ytvatten) och akuttoxicitetsdata fick paracetamol, acetylsalicylsyra,
dextropropoxifen, fluoxetin, oxitetracyklin, propranolol, amitriptylin och tioridazin PEC/PNEC kvoter
över 1. För dessa substanser gjordes en förfinad bedömning med avseende på exponeringen. Genom att
lägga till utspädningsfaktorn 10 kunde riskerna med acetylsalicylsyra, dextropropoxifen, propranolol, amitriptylin
och tioridazin avfärdas. Risken med paracetamol kunde avfärdas p.g.a. uppgifter om hög eliminering
i aktivt slam i reningsprocesser. Fluoxetin predikterades vara lättnedbrytbar och snabbt elimineras i
40