STADENS STRUKTUR HANDLINGSPROGRAM - Malmö stad

MILJONPROGRAM (1965–1975)
Perioden 1965 till 1975, de så kallade miljonprogramsåren, har främst kommit att förknippas
med flerbostadshus. Småhusbyggandet fick emellertid under denna tid en allt
större betydelse för bostadsförsörjningen i Sverige. Enfamiljshuset som tidigare varit
landsbygdens och de mindre tätorternas typiska boendeform, blev ett vanligt inslag även
i storstädernas ytterområden. Miljonprogramsåren kom även att bli grupphusbyggandets
stora epok.
Grunden för det ökande småhusbyggandet var den positiva ekonomiska utvecklingen under
efterkrigsåren, de stigande reallönerna och den ökande konsumtionen, men också den
därmed sammanhängande risken för en tilltagande inflation. En starkt pådrivande kraft
bakom det ökade grupphusbyggandet var också landets sparbanker, som engagerade sig
hårt för att styra över löntagarnas ökade konsumtionsutrymme till investeringar i en högre
bostadsstandard. Bankerna försökte på olika sätt göra det lättare för sina bosparare att
få tillgång till en bostad i någon form av småhus. I Malmö tillkom bland annat områdena
Jägersro och Bunkeflostrand genom sparbankernas bostadsköer.
I Malmö byggdes småhus i mindre omfattning än i många andra kommuner under efterkrigstiden.
Planerarna hade ambitionen att bygga samman och förtäta staden istället för
att uppföra förorter belägna på långt avstånd från centrum. Målet var att man skulle kunna
cykla från sin bostad till sitt arbete var man än var bosatt i staden. Bebyggelsen skulle
koncentreras och den bördiga åkermarken sparas. Därför exploaterades marken hårdare i
Malmö än i till exempel Stockholm och Göteborg.
Malmöpolitikernas svala intresse för småhusbyggande fick till följd att många av dem som
förgäves sökte villa eller radhus i kommunen, flyttade till de intilliggande kommunerna
för att få tillgång till det eftertraktade markboendet. För att ta upp konkurrensen med
grannkommunerna bytte Malmö strategi och under 1960- och 70-talen tillkom flera
småhusområden bland annat i Husie och Limhamn samt i samhällena Oxie och Tygelsjö.
De grupphusområden som uppfördes på 1960-talet var i allmänhet mycket välplanerade
och enhetliga. Husen placerades tätt inpå gatan och de intima gaturummen gestaltades
omsorgsfullt med hänsyn till solförhållanden och insynsproblem. Sambandet mellan pri-
77
Under miljonprogramsåren utvecklades
arkitekturen mot en
bred stilblandning utan den tidigare
regionala förankringen. Låga,
täta områden med vinkelhus,
atriumhus och kedjehus längs
breda bostadsgator blev vanligt.
(Videdal)
Under senare delen av 1960-talet
och början av 70-talet ökade
trafiksäkerhetskraven. Olika trafikslag
skulle hållas åtskilda. En
vanlig lösning blev omgärdande
yttre matargator till bostadskvarterens
säckgator, vilka stod i
förbindelse med gång- och cykelvägnät
närmast husen. (Kastanjegården)