Finsk sprla i sammandrag

6
tä siippa); k och ff alltid hardt som i svenska
o iden kali, g a {kuningas kommg, kylä hy).
Icke lieller uttalas nagou konsonant dubbel, om
dcn icke ar skrifveii siä: t. ex. verka kläde,
verkka trög; lanka trad, lonkka biift; kumpi
hvilkendera. kimppu knippe; kulta guld, kiltti
snäll. Hvaremot i svenskan läsas verka som
verkka, tanka som tänkka. känipc som
käinppe o. s. v.
Anni. 4. Utom f(ircnämnde Ijiid har finska
«präket aspirationen. hvilken bestär i en ut-
anduing vid slutet af nägra ord. Sä väl i slii-
tot som inuti ord, der den förekommer, är den
en lemning af en försvunucn konsonant, men
inuti ordet hores den icke. I dcnna bok bogag-
nas säsom aspirationstecken ('}; t. ex. sano' säg,
vene/ bät.
HokstäfVernas indelning:.
^, Bokstäfverna indelas:
a) sävida de hafva ett eget Ijud eller icke, uti
Vokaler eller sjelfljudande: a^ e, iy o, u, y, äf ö.
Konsonantcr eller mcdljudande:
m, n, p, r, s, t, v.
d, ff, h, j, k, ly
b) eftcr de egenskaper, som de liafva i spraket,
A'okalerna: Konsonanterna:
Härda: a, o, u Harda: k, t, p
Milda: ä, ö, y Milda: g, j, tl, v
Lätta: c, i Liitla: h, s, l, m, n, r
c) efter organcrua. af l\\ilka konsonantcinas uttal
bestämmes. uti