Finsk sprla i sammandrag

15
haltaa bläser, puhallan, puhallahiuy rakastettu
älskad, rakastetun, rakastetuita.
31. P förinildras efter p genoin bortkast-
ning, efter m tili m och i öiVigix (ali tili r; säsom:
pappi prest, paphiy ulappa fält, ulapan, ulapoi-
ta, lampahan (lampas) lammas far. lepo hvila,
levon, seipähän (^seipäsj seiväs stör.
A n m. K efter s och f, samt T och P ef-
ter * förinildras ickej säsom: myrsky storm^
' myrskyn, mutka bugt, mutkan, lastu späna,
lastun, pispa biskop, pispan.
IStafvelserna.
33. Qvantitet kallas den tidslängd. soin
erfordras för en stafvelses uttalande. En stafvelse,
som erfordrar större tidslängd för sitt uttal än en
annan, kallas Iän g (—) i förhällande tili den an-
dra, som da kallas kort (^). I finskan äro derföre
alla de stafvelser länga, i hvilka tvenne vo-
kaler (läng vokal eller diftong) ingäj alla öfriga
äro korta; säsom: saarnaamaan tili att predika,
salava blixt, seuraava den följaude, valmistamalla
genom att förfärdiga.
33. Accent kallas den tonhöjd, som en
stafvelse fär vid uttalet, i jemförelse med en annan
lägre betonad. Den förra sägcs da ha accent, den
sednare sakna densamma; säsom: akka hustru.
34. Accenten är i finskan af tvenne slag,
starkare och svagarej den förra hvilar alltid pä or-
dens första stafvelse och kallas tonisk ('), den
sednare pä nägon af de öfriga stafvelserna, utom
den andra och sista, samt kallas eufonisk ( ^).