Finsk sprla i sammandrag

i finskan, att de härda vokalerna («^ o, u) aldrig
kumia stä tillsaminans mcd de inllda {ä, ö, y^ uti
ett osammansatt ord. Dc lätta Qe^ r) kuuna finnas
tillsammans med bäda; inen endast lätta voka-
Icr i stammen iordra milda i ändelsen. Scilunda
finiies i orden talolla med gärden, ottavat dc ta-
ga, endast härda vokaler, men i orden tylsällä
med den slöa, kyntävät de plöja endast milda.
Orden tie, mies iordra milda ändclser: tie-lläf
miehe-nä,
Häraf synes att orden sälunda ha tvä slags
ändelser, med härda ooh milda vokaler; med härda
vokaler, om stammen har en härd, med milda, om
stammen har en mild eller biott lätta vokaler.
Afven partiklarnahafva en sadan dubbel skapnad;
t. ex. ku-ka, mi-kä^ talo-pa^ pöytä-pä;
tuot-harij vcdät-hän.
Dubbla vokaler i en stafvclse.
il, Diftonger och länga vokaler utgöra
dubbla vokaler i en stafvclse. Da dc stä i bind-
stafvelsen, äro de föränderligaj förändringen in-
träffar när en ny vokal tillkommer.
a) länga vokaler blifva korta och bilda mcd ett
tillkommande i diftong; t. ex. maa jord blir (jnaa-
issa^ maissa^ pää hufvud Qpää-issä) päissä^ suu,
mun (^suu-issa^ suissa^ saa han fär, sai han fick.
b) egenteliga diftonger bortkasta den föregä-
ende af sinä vokaler, säsom den svagare, hvarcftcr
den sednare bildar ny diftong med ett tillkommet
i; t. ex. työ arbete {työ-inu} töinä, tie (Jie-inä^
teinä, vie han för {yie-i) vei han förde.
c) oegentliga diftonger, hvilkas seduarc vokal
9