Finsk sprla i sammandrag

46
d) Optativus, som uttrycker öuskau; t. ex. ganokoon
mä lian säga, sanottakoon mätte det sägas.
e) Imperativus. som uttrycker befallniiigj säsom:
sano' säg du, sanottukaan det skall sägas.
f) Substantivus, som blott i allmänhet utsäger
verbets betjdelsej säsom: sanoa att säga, sanottaa
att sägas, sanoessa uiider sägandet.
g)
Adjektivus, hvaruti verbets betydelse är som
ett adjektivum, sägaude hurudant nägot är; t. ex.
sanova sägande, sanottava det som säges, sanottu
sagd.
52. Endast dc fem första modi kunna konjugeras;
substantivus kan endast deklineras och ad-
jektivus bäde deklineras och kompareras.
53. Tiden är trefalldig: den förflutna, närvarande
och tillkommande. Det finska verbet ut-
trycker den närvarande' och tillkommande (oförflutua)
tiden pä samma sätt; säsom: sanon jag säger och
skall säga, sanonen jag tör säga (nu eller fram-
deles}. För den förflutna tiden finnes endast uti
indikativus och adjektivus eget uttryckj säsom: sanoin
jag sade, sanonut den som sagt. Alla öfriga
tempera mäste uttryckas genom sammansättning
af adjektivus och hjelpverberna olen jag är, tien
jag tör. Man fär sälunda i finskan följande tem-
pora:
a) Praesens, som tillika är futurum, som säger
att nägot nu eller framdeles sker, och förekommer
af alla modi; säsom: sanoisin jag skulle säga,
sanottaneen det tör sägas, sanokoon mä hau sä-
ga, sanova sägande (nu eller framdeles).
b) Imperfektum, som säger att nägot skedde