Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

I
von Werdenberg.
153
tian oro nalkades hennes rena jfjäl. När Rudolf
ftundom oroade lig öiver Henriks och Bilköpens
tilväxande förening med Ölterrikc,fade
Marie fmåleende: käre Rudolf, vore jag få
fäker på at ännu en gång få lefvaiden dal,
der min ungdom förflutit, fom jag är fäker
at Henrik och Öfterrike och hela verldens
Furilar icke fköla tilintetgöra det grå famfun*
det, huru lycklig (kulle jag då icke vara! kärlek
och dygd hafva itiftat detta famfund: Gud
ikall befkydda det!
Gref Henrik och Bifkopen gjorde verkeli^
gen planer til fällfkapets föndrande, och fåle»
des til återvinnande af fin fordna magt öfver
fina underhafvande. Samfundets medlemmar
utgjorde deras beftändiga taleämne,och i.fynnerhet
Rudolf och hans förhatliga verkfamhet,
fom ouphörligen förvärfvade farnfundet
nya medlemmar. Henriks fon, Johan von Werdenberg,
hvars lärare varit en uplyft man, hade
hört denne Rudolf få mycket omtalas, at
han flutligen brann af nyrikenhet at få göra
hans perfonliga bekantfkap. Klädd iom landtman,
gick han upåt Rhenftrömmen, lät en
herde vila fig ingången til grottan fom förde
til den enfliga klippan, och följde gången åt,
fom (vagt uplyftes af den utvidgade öpningen.
Under det han gick, tänkte han på Rudolf:
Hvilken man! För hans lugn darra ännu Furftarne!
Här lefver han obemärkt i fit Konungarike,
och fprider glanfen af fina dygder och
fina bedrifter öfver hela jorden! Beitändigt
föreftällde han fig tillika Rudolf, befynnerligt
K- 5 nog!
"i- 4