Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

von Wer dfnberg. 67
1detta ögonblick hörde han ock Jutta hVifta:
Rudolf, rädda mig, rädda Guttingtn. Han kallade
en blick på Heloife, fom han ännu höll
ifin famn, och ropade Jutta! menidetfamma
förlvann hennes bildiröken.
Azer låg på knä, med et blekt anfigte,
Tom tycktes bedja om lugn,och Heloife afdå»
nadi Rudolfs armar. Rudolf vifste fjelf icke
huru det var fatt med honom. Hjeip mig,
fade den gamle, at bära Htloife til grottan.
Bägge buro henne genom gången. Gubbet*
opnade den mindre grottan,dci* Rudolf en
gång Förut fofvit, och denne bar henne på
lin läng: Rudolf fruktade för Holoiie, mett
tilen gamle framtog en liten flafka och gjöt
■derur en droppa på h-en^es läppar. Kom nu
fade han til Rudolf, och drog honom in 1 grottan.
Heloife kom ftrax efter jblomitrande iom
en ros. Hon kaftade {ig i Rudolfs och fm
fars armar och ropade : O,rädda,rädda Jutta!Hon
varblek,icke förklaradiom min mor.
Från denna ftund,min fon, iade Azer,
är denna boning din, och intet rum tilflutet
för dig. Med mig, utan mig', nud .Heloife,
eller enfam går du hvart du vil. Föriynen
har utvalt dig, ty ännu aldrig gick alting få
lätt fom denna atton. Hädanefter är tiv min
fon, antingen du vil eller icke. Förfynen ämnar
dig til något ftort, få mycket kan jag fäga
dig. För dig biomftrade dt-1 träd, iom
endaft blomfirar för få,fom ofta icke en gång
gör det för mig. Begär hvad du vil af mig:
jag ikall gifva dig det. Äfven min Helo:ies
E 2
hand