Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

VON WeR 15 ETC BER G. 171
de Riittli: Nej, Erdmuth! vi Ikole ej fktljas
åt; vi fkole fe hvarannan alla dagar. Der
bäcken flyter ned ifrån Gamor emellan Wolfsloch,
går en fotftig ned i dalen, fom förer til
din fars hydda. Midt emellan den tragt der
hjordarne beta och din fars koja, är til vänfter
om itigen en grotta: framför defs ingång ftå
trenne äpleträn. Hvarje afton fkyndar jag ned
från Bergen til grottan,och du möter mig der.
Vägen iir god och knapt en timmas. Emot
morgonen gå vi bägge tilbaka igen; och fåledes
blifver vår kärlek en djup hemlighet. Erdmuth
fkalf af glädje. Sent om aftnarne fmög
hon fig fakta ur fin fars koja, och redan före
midnatten låg honifin Riittlis armar. Enfligheten,
grottans djupa och ftilla mörker, hemligheten
alt detta förledde dem. Utan Präft
firade deiden bedrägliga grottan fin kärleks
högtid: månen lyfte demiftället förvigda vaxljus:
Näktergalens fång, var deras brudfång
i ftället för latinfka pfalmer. Erdmuth vari
hemlighet Riittlis lyckliga maka; och då ynglingarne
kommo tilbaka från bergen, kände hon
redan at hon (kulle blifva mor. Honkaftadefigi
Riittlis famn, yppade med en öm rodnad på
fina kinder fin Jjufva fruktan, och bad honom
föra henne til altaret, at hon icke med fkam
måttj föda fit barn til verlden. Han fkyndade
redan följande dagen til Munkenifin focken;
men han fann kyrkodörren tilfluten, och
vid tröfklarneklagande qvinnor: bannlyfningen
hade jufti dag blifvit affagd öfver Appenzell.
Han gick tilmunken och bad honom förgätves!