Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

46
Rudolf
då du fkall gå hemifrån. Var förfigtig öfveralt.
Du är nu et verktyg: ingen ting mera: lar
at känna mäflarens värde! Farväl. Nu flod
Gubben up,gick ini fin hydda och flängde
igen efter fig.
Rudolf blef flående,fjättrad af beftörtning
och vördnad. Gubbens ord hade någonting
högtidligt, någonring flört för hans fjäl. Han
ftod der länge. Omlider gick han hem,och
erindrade lig under vägen hvart ord han hört.
Hvar är Jutta? lider hon eller är hon glad?
dtffa frågor föllo honom beftändigt i finnet.
Han kunde ej öfvervinna den önfkan, at veta
hvar jutta vore och hvad hon gjorde. Idesfa
tankar ftördes han af en klagande männifkoröft.
Han fäg fig omkring och blef vid
vägen varfe en fjuk männifita af et Ivartblekt
utfeende. Eländet taladeihvarje hans blick,
och hans röft afbröts ouphörligen af djupa fuckar.
Han räckte Rudolf en träfkål och bad
honom gifva fig en dryck vatten. Rudolf gjorde
få,och frågade: hvart ämnar du dig arme
ufling? Til klottret Sankt Gallen, til Pater
Klemens, om Ni känner honom, ädle Herre!
]ag vil vifa honom den frätande kräfta
fom nuiflera år plågat mig. Vid detta ord
blottade han fit bröft,och Rudolf vände fig
borrt ifrån denna ohyggliga fyn. Jag tror
fullt och faft,lade den fjuke, at Gud hjelper
mig på denna refa. Gud gifve det! fvarade
RudoHien öm ton,och lämnade honom.
Redan fannna dag om aftonen, då Rudolf
åter imög fig til Eremiten! hydda, mötte han
den