Page 1 "K ** ** « ." t . I " V/ * " t * V. " V. " ' '» " i " " " . ', " " " "

VON WeR DEN BERG. 59
Rudolf fmålog. Du fruktar mera än du
behöfver,min far. En dröm om Jutta har
oroat mig; en liflig _, mycket innebärande
dröm! Deriore fökte jag enfligheten. Men
afbrytom - "
Talet föll på andra ämnen, och Rudolf
blef munter. Likväl föll han då och du, under
det Marie och Anton talade,tilbaka i fin
forgfna finnesförfattning. Han fmålog fj< lf deråt,
då man erindrade honom det. "U>finnig
eller bedragen V Han ville tycka at hans älfkade
Antop ej hade få aldeles orätt, och beflöt
at vara upmärkfam på den gamle,ehuru
han ej trodde fig behöfva det.
Andra dagen mot aftonen gick han åter
til Gubben,fom fatt utanförgrottan och fmålog
emot honom. Rudolf fatte fig hos honom,
och ledde lamtalet på människans beftämnielfe.
Han gjorde Gubben näftan famma
inkaft, fom Anton gjort honom: men
Gubben fmålog, likfom vore han vifs om (in
feger,och fattade Rudolfs handidet han fade:
Har då den mänflkliga visheten under alla
de århundraden vi känne,på det hela gjort
männifkorna lyckligare? Hvad har den väl
alftrat? Lagar, iorbindelfer och pligter 5 och
derigenom rikedom, brott och krig. Hvar
är det förlta paradifets ofkuld? Hvar den fria,
från vilfarelfer renfade fjälen? Hvar kroppens
odödlighet? Du häpnar, Rudolf. Jag fager
ännu mera: hvar är det öga, fom fåg änglarna
och de öfrige andarna i fkapelfen? Har
den nunlkliga visheten återftäit alt detta? Rudolf!