Inledning

SPARLÖSAINSKRIFTEN
Från tiden mellan de yngsta inskrifterna med äldre runor i Västergötland (omkring år 600) och de äldsta med
yngre runor (slutet av 900-talet) finns i hela landskapet endast en runinskrift bevarad, Vg 119, Sparlösa-
stenens.
Hela Sparlösastenen är täckt av ristning, såväl runor som bilder. Stenen är märklig i många avseenden,
vilket framgår av specialbehandlingen s. 195-229. Den observerades redan på 1600-talet, där den låg inmurad
i grunden till Sparlösa gamla kyrka, med framsidan vänd utåt och de andra sidorna dolda i muren. Efter att
två gånger ha uttagits och åter inmurats utan vidare observationer, togs stenen definitivt ur kyrkmuren 1937,
varvid ristningen i sin helhet kom i dagen. Dessvärre företer den så stora skador genom vittring och ovarsamhet
i samband med de tidigare omplaceringarna, att stora luckor i texten föreligga. Vissa partier äro också
mycket svårlästa. Inskriften blir därför till sin tolkning endast ett fragment och innehållet dunkelt. Fem
sinsemellan mycket olika tolkningsförslag ha tidigare framställts: av H. Jungner, Sparlösastenen, Västergötlands
Rök (i: Fornvännen 1938, s. 193f.), O. v. Friesen, Sparlösastenen (VHAA:s Handlingar 46: 3, 1940),
I. Lindquist, Religiösa runtexter 2, Sparlösastenen (Skrifter utg. av Vet.soc. i Lund 24, 1940), A. Nordén,
Bidrag till svensk runforskning 2 (VHAA:s Handlingar 55: 3, 1943, s. 188f.), C. J. S. Marstrander, Om innskriftene
på Sparlösastenen (i: NTS 17, 1954, s. 503f.).
Antalet säkert eller med stor sannolikhet identifierbara runor är 237. Av ytterligare 34 runor finnas så
obetydliga rester, att runorna icke kunna bestämmas. Runorna äro till formen ovanligt variationsrika.
I tablån nedan redovisas alla förekommande varianter; frekvensen anges med siffror ovanför respektive
runtecken. Det bör noteras, att de bevarade partierna av inskriften icke innehålla någon enda h-runa.
f u þ a r k h n i a s t b m l R
rr h D H n i
2 1 1 4 1 10 4 3 3
m m h 1 T U m in ri 11.
5 2 35 9 3 4 12 2 22 6 3 32 37 4 3 10 8 4 3 3
Inskriften innehåller icke mindre än 30 runvarianter med särmärken av väsentlig art. Blandningen av
runor är anmärkningsvärd. Av runvarianterna äro åtta gemensamma för den urnordiska futharken och den
ena eller de båda vikingatida (normalrunor = s. k. danska, respektive kortkvistrunor = s. k. svensk-norska
eller Rökrunor). 1 Dessa runor äro alltså icke tidsfixerade: P, H, ft, "k I» T- B» h Av rent urnordisk typ
äro tre: p (f), ^ (a), [*| (m). Följande runor äro gemensamma för de båda yngre, vikingatida futharkerna:
I 5 (3), Y\ även om dessa två runor börja uppträda förhållandevis tidigt, räknas de icke till de urnordiska,
eftersom deras klart urnordiska motsvarigheter ha en annan form ([% k K ' , 1 f> \ % (b), I (m), ï (I), i . 2
Till normalrunorna höra ^], av dessa uppträder s-runan tidigt i enstaka belägg (se Vg 134). Ett par
1 Om de olika varianterna av den yngre, 16-typiga futharken och deras förekomst se E. Wessén, Om vikingatidens runor
(Filologiskt arkiv 6, 1957), Runstenen vid Röks kyrka (VHAA:s Handlingar, Filolog.-filosof, ser. 5, 1958), s. 14 f., Från
Rök till Forsa (Filologiskt arkiv 14, 1969), S. B. F. Jansson, Runinskrifter i Sverige (1963), s. 26 f., samt speciellt om kortkvistrunorna
I. Sanness Johnsen, Stuttruner (1968).
2 Också a-typen som icke oväntat saknas i Vg 119, räknas givetvis till kortkvistrunorna (se Jansson a.a., tablån
fig. 9), men typen är icke ursprunglig utan utvecklad ur normalrunan \ och följaktligen typologiskt senare än den ursprungliga
kortkvistrunan p.