Inledning

XL VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
u 1 är den helt förhärskande formen (typex. Yg 2), med varianterna u 2 (typex. Vg 24), u 3 (typex. Vg
114), u 4 (typex. Vg 122) enstaka inblandade. En allmän tendens att som i u 2 skilja bistaven från huvudstaven,
d. v. s. även i r och b, visar Vg 182. u 5 (typex. Vg 127) är tämligen sällsynt, finns endast i sju inskrifter
som tecken för y, alla vikingatida, samt i två medeltida, Vg 200 och 227, som tecken för v (se Tilllägg
s. 489). Av u 6, rent medeltida, finns endast ett exemplar, i Vg 217.
þ 1 (typex. Vg 11) är avgjort vanligast, men þ 2 (typex. Vg 93) är representerad i över 30 inskrifter;
ingendera formen är tidsbunden, þ 3 (typex. Vg 206), medeltida form, finns i ett fåtal inskrifter i metall,
þ 4 (Vg 204), till formen påminnande om den urnordiska þ-runan, och þ 5 (Vg 220) finnas enbart på järnbeslag
och där givetvis av tekniska skäl. þ 6 är belagd endast på gravstenen Vg 81.
0-runans utseende skiftar mycket. Äldst är o 6, med urnordisk form, i Vg 62 och 178. Förhållandevis
gammal och klart vikingatida är också o 4 i sammanlagt sju inskrifter (Vg 3, 35, 108, 112, 114, 118, 154).
o 1 (typex. Vg 69) förekommer i 37 inskrifter: Vg 6, 9, 11, 13, 16, 24, 69, 70, 76, 81, 91, 95, 97 (nu borta), 98,
111, 124, 129, 131 (nu borta), 138, 143, 144, 146 (nu borta), 165, 196, 203, 205, 206, 210, 213, 218 (borta), 219,
223, 237, 242, 248, 251, 252; o 2 (typex. Vg 61) i 23: Vg 37, 59, 61, 66, 67, 74, 82, 90, 100-103, 115,116,118,
126 (borta), 128, 153, 161, 184, 187, 217 (borta), 240. Bruket av dessa två runtyper sammanhänger med ljud­
värdena. o 2 hör framför allt hemma i äldre inskrifter som tecken för nasalerat a, q, medan o 1, som tecken
för o-ljud, företrädesvis tillhör medeltida inskrifter samt några runografiskt särpräglade inskrifter med kort­
kvistrunor i Vadsbo härad. Av de båda o-typerna med dubbelsidiga bistavar, o 3 (typex. Vg 204) och o 5
(typex. Vg 106), är o 5 sällsynt med endast tre belägg, Vg 12, 77, 106, alla vikingatida. o 3 är i sin mest ut­
präglade form medeltida och blir så småningom tecken för ø. Fyra vikingatida inskrifter, Vg 4, 15, 50, 122, ge
dock belägg på o 3; fem medeltida inskrifter använda runan för o-ljud: Vg 202, 204, 221, 235, 246. Som tecken
för 0 står o 3 i de fyra medeltida Vg 36, 146, 210, 219. o 7 finns endast i ett medeltida belägg, Vg 259; här för­
modligen kalenderruna. Eftersom o-runan är en värdefull tidsfaktor vid bestämningen av runinskrifternas
ålder, lämnas en utförligare sammanställning av o-runans olika former, dessas ljudvärden och tidsställning i
kap. Tidsbestämning.
r. Som allmän regel gäller, att typerna med s. k. sluten bistav, d. v. s. på mitten anslutande till huvudstaven,
äro medeltida: r 3 (typex. Vg 93), r 8 (Vg 98), r 9 (Vg 200). De övriga äro rent vikingatida utom r 2
(typex. Vg 37), som till tiden är indifferent; den begagnas både i vikingatida och i medeltida inskrifter. Som
regel tillhöra typerna med bistavens övre del vinklad vikingatidens runinskrifter, d. v. s. r 1 (typex. Vg 149),
r 4 (typex. Vg 181), r 5 (typex. Vg 30), r 6 (typex. Vg 14); ett undantag utgör r 9 (Vg 200). Även r 7 (typex.
Vg 34) är vikingatida. I åtskilliga inskrifter begagnas varierande typer, t. ex. Vg 55, 152.
k 1 (typex. Vg 59) med svagt rundad bistav är förhärskande, ej tidsbunden. För k 2 (typex. Vg 13)
gäller vad som sagts om f 2, som naturligt nog ofta förekommer tillsammans med k 2. k 3 (typex. Vg 11)
finns i drygt ett tiotal inskrifter, liksom f 3 icke tidsfixerad. k 4 finns endast i Vg 166 och 206, som båda ha
motsvarande f-runa, f 5. Det stora flertalet stungna k-runor är av typen k 5 (typex. Vg 45), endast några få
äro av typen k 6 (typex. Vg 69); båda finnas i såväl vikingatida inskrifter (13 stycken) som medeltida (24
stycken). Av k 7 finns endast ett belägg, i den medeltida Vg 202.
h-runan uppvisar inga avvikelser från normalformen (typex. Vg 51); i medeltida inskrifter har dock
krysset ibland förhållandevis långa armar (t. ex. Vg 203). I Vg 206 saknas huvudstaven.
n 1 (typex. Vg 30) är vikingatida, n 2 (typex. Vg 81) medeltidens normalruna. Men n 2 finns också i
några få vikingatida inskrifter med kortkvistrunor i Vadsbo härad samt iVg 116. n 3 förekommer endast på
Högstenablecket, Vg 216, men där genomgående.
1-runan varierar naturligt nog endast som stungen typ. Bland de stungna dominerar i 2 (typex. Vg 45)
helt. De övriga i-typerna finnas i sju inskrifter, alla medeltida: i 3 i Vg 248, 251, i 4, reliefhuggen (med direkt
motsvarighet i två danska runinskrifter, gravstenen DR 75 Sale 1 från 1100-talet samt dopfunten DR 185