Inledning

XX VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
Tre av inskrifterna äro fullständigt bevarade, Vg 63, 65 och 228, ehuru vissa partier av Yg 63 äro otydliga
genom stenytans vittring. Vg 207 har förlorat en runa helt och ytterligare en till allra största delen genom
smältskador vid öglans fastlödning; dessutom äro ytterligare ett par runor stympade vid präglingen. Yg 134
slutligen har en kantskada vid inskriftens början; i denna skada kan möjligen någon enstaka runa ha gått
förlorad.
Trots de relativt begränsade skadorna äro inskrifterna svårbemästrade.
Intressantast och utan tvekan viktigast är Vg 207 Grumpan såsom ett av de tre kända, något så när fullständiga
beläggen i Sverige (och Norden) på den urnordiska runraden. De andra äro som bekant G 88 Kylverstenen
och Ög 178 Vadstena-brakteaten, nu förlorad; en replik av Vadstena-brakteatens runrad, ehuru mycket
hårt stympad, finns på den s. k. »Vadstena-repliken», Ög 178b, Statens historiska museum inv.nr 12.762,
som är präglad på samma matris som Vadstena-brakteaten. Grumpan-brakteatens vetenskapliga värde
framhäves dessutom av att den tillhör ett slutet fynd.
I Vg 207 är genom lödningsskadan runan 16 s helt försvunnen; av samma orsak återstår endast ytterst
obetydliga spår av huvudstav och bistavar i 15 R vid övre ramlinjen; i 14 p ha bistavarnas ytterleder nästan
helt gått förlorade. Runorna 22 g och 24 o äro ofullständiga genom att topparna ha sammanfallit med den
övre ramlinjen. (I Ög 178 har 24 d blivit dold under öglans fäste, men på repliken finns, till vänster om öglan,
av d-runan nedre hälften av den vänstra lodräta staven och av båda bistavarna. I G 88 ha bistavarna till 1 f
och 8 w gått förlorade, och 12 j har skadats i mittpartiet.)
Runraden i Vg 207 är rättvänd, medan den i Ög 178 har varit rättvänd på matrisen och därigenom vid
präglingen fått spegelvänt utseende, d.v.s. blivit vändrunor, som skola läsas i riktning från höger till vänster.
Vid tillverkningen av Vg 207, även i andra kompositionsdetaljer unik (se M. Malmer, Metodproblem inom
järnålderns konsthistoria, 1963, s. 151), har alltså matrisen haft en spegelvänd runrad, som på den färdiga
brakteaten framträder med rättvända tecken och läsriktning vänster till höger. I G 88 ha 4 a, 16 s och 18 b
ristats som vändrunor, de övriga runorna äro rättvända.
Andra olikheter mellan de tre futharkinskrifterna kunna också noteras. Skiljetecken förekomma mellan
de tre ätterna både i Vg 207 och Ög 178, däremot icke i G 88. Ordningsföljden är beträffande runorna 13-14 i
Vg 207 och Ög 178 èp, i G 88 pé, beträffande runorna 23-24 i Vg 207 och Ög 178 od men i G 88 do. De båda
brakteatinskrifterna överensstämma alltså sinsemellan i dessa avseenden.
Vad runformerna angår har j-runan full runhöjd i Vg 207 och Ög 178, däremot icke i G 88; runan är i
Vg 207 en heldragen linje, medan den i Ög 178 och G 88 består av två båglinjer representerande en äldre typ.
Den översta bistaven i 13 é är i Vg 207 och Ög 178 placerad till vänster om huvudstaven, den nedre till höger;
förhållandet är det motsatta i G 88. Vg 207 och G 88 innehålla den gamla p-runan, medan denna i Ög 178
har ersatts med en b-runa. 15 R har i Vg 207 och Ög 178 bistavarna riktade uppåt men är i G 88 stupruna.
16 s saknas nu i Vg 207; i Ög 178 är runan 3-ledad, i G 88 4-ledad i futharken (dock förekommer s-runan på
samma sten 3-ledad i två exemplar i en bredvidstående kort runinskrift). Var och en av de tre futharkinskrifterna
har sin speciella g-runa, Vg 207 typen med normal runhöjd, lodrät huvudstav och en vid övre delen av
denna anbragt kvadrat med diagonalställda sidor, Ög 178 och G 88 den lilla fyrkanten utan huvudstav och av
mindre än normal runhöjd, i Ög 178 med diagonalställda sidor, i G 88 med lod- och vågräta.
Intressantast är G-runan, som nu tack vare de nyupptäckta spåren av R-runan med säkerhet har kunnat
bestämmas. Runans varierande former åskådliggöras i den schematiska uppställningen nedan, där samtliga
AN6L0SAXISKT
OMRÅDE
NORDISKT OCH
KONTINENTALT
OMRÅDE
:
2