XVI VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING ha blivit alltför komplicerad och tidsödande. Dessa nyfynd ha därför fått numren 254-259. Vad Vg 254-256 från Lödöse beträffar, ha de i texten placerats i sitt topografiska sammanhang, i sviten av Lödöseinskrifter. Så har också skett med Vg 258-259 N. Björke kyrka. För runstenen Vg 257 från Tumbergs kyrkoruin, som rätteligen hör hemma i häfte 4, redogöres i avsnittet Tillägg. 1 Detta är orsaken till en i viss mån slumpartad ordningsföljd i numreringen. Registren samt hänvisningar i texten göra emellertid sammanhanget klart. Numreringen har eljest i princip skett geografiskt från norr till söder med län och härad som utgångspunkt. Inom häradet löper nummerföljden beträffande socknar och parceller i bokstavsordning. I transkriptionerna till fornsvenska i huvudtexten har enkelskrivning av gamla diftonger genomgående tillämpats med hänsyn till enkelskrivningarnas klara dominans i runtexten. Uppslagsorden i ord-och namnförteckningarna ha däremot digraf i enlighet med bruket i andra band av SVEKIGES RUNINSKRIFTER. I häfte 5 ha transkriptioner i allmänhet uteslutits, eftersom det i fråga om medeltida runinskrifter är svårt att finna en fast norm för transkription. Undantag från regeln har gjorts i fall, där en transkription medverkar till att skapa klarhet. Det kan också nämnas, att ord och egennamn skrivna med latinska bokstäver på i övrigt runristade föremål (Vg 88, 95-97, 131, 146, 165, 222, 245, 247, 253) icke ha upptagits i ord- och namnförteckningarna. Då AB Malmö ljustrycksanstalt, som svarat för tillverkningen av pl. 1-160, nu vid innehavarens bortgång nedlagt sin verksamhet, ha pl. 161-195 utförts i boktryck. I texten till häfte 5 ha smärre eftergifter för en modernare typografi gjorts. 1 När manuskriptet i november 1968 förelåg i detalj tryckfärdigt, sattes en gräns för behandlingen av nytillkommande fynd liksom för hänvisning till senare tryckta arbeten.
ÖVERSIKT AV MATERIALET Inskrifternas antal och topografiska fördelning Sammanlagt äro de västgötska runinskrifterna, efter antalet nummer, 259 stycken. Härtill bör läggas en, den yngre av inskrifterna på Sparlösastenen (Vg 119), som rätteligen redan från början borde ha registrerats med eget nummer. Jag betecknar den här i översikten Vg 119y. Från antalet 260 bör dock räknas en sten med enbart ornament (Vg 43), varför det egentliga antalet runinskrifter likafullt är 259. Materialet fördelar sig på Skaraborgs län med 178 nummer (Vg 1-149, 199-227), Älvsborgs län med 80 (Vg 150-195, 197-198, 228-259); i västgötadelen av Göteborgs och Bohus län finns en inskrift (Vg 196). Av de 259 inskrifterna äro 225 helt eller delvis bevarade, de övriga 34 ha förkommit men äro kända genom äldre uppteckningar. I Skaraborgs län är antalet bevarade runinskrifter 147, förkomna 31, i Älvsborgs län äro motsvarande siffror 77 och 3. Vg 196 i Göteborgs och Bohus län är bevarad. Antalet bevarade runinskrifter som äro fullständiga eller i det närmaste fullständiga är 155. 38 äro fragmentariska (d.v.s. minst hälften av inskriften bevarad) genom bortfall eller andra skador. Av 32 återstå endast fragment (mindre än hälften av inskriften bevarad). Detta innebär icke alla gånger, att monumentet eller föremålet som sådant är förstört i samma grad. Det finns nämligen praktiskt taget fullständiga stenar med väsentliga delar av inskriften bortvittrade eller på annat sätt skadade (t. ex. Vg46, 70, 71, 75). Omvänt kan någon gång monumentet vara stympat utan att inskriften berörts (t. ex. Vg 36, 142). Monumentens art och beskaffenhet Det västgötska inskriftsmaterialet är funktionellt sett rikare differentierat än något annat landskaps. Det finns (eller har funnits) 130 egentliga runstenar (resta stenar): Vg 2-9, 11-18, 19(?), 20, 30, 32-35, 37-40, 44(?), 45, 47-49, 51, 55, 56, 59, 61-63, 65-67, 73, 74, 76-78, 82, 83, 85, 90, 92, 100-104, 106-110, 112-120, 122-128, 130, 133, 135-137, 139, 140, 149-162, 166, 168-184, 186-190, 192-195, 197-199, 257. Till denna grupp räknar jag alltså, något oegentligt, Vg 63. Inga runristningar i fast häll äro kända. De runristade gravstenarna (liggande hällar, lockhällar och gavelhällar till gravkistor samt kistformade hällar) äro 67: Vg 1, 10, 21-27, 28(1), 29(1), 31, 36, 41, 42, 46, 50, 52-54, 57, 58, 60, 64, 68-71, 72(?), 75, 79-81, 84, 86-89, 91, 93-99, 105, 111, 121, 129, 131, 132, 138, 141-147, 148(?), 163-165, 167, 185, 196. 1 Utöver de nämnda två stora grupperna äro inskrifterna anbragta på följande föremål: 1 amulettsten (Vg 134), 3 byggnadsdetaljer av sten (Vg 191, 200, 201), 2 byggnadsdetaljer av trä (Vg 217, 223), 2 tegelstenar (Vg 236, 237), 1 i kalkputs (Vg 209), 7 dopfuntar (Vg 243, 244, 246, 249, 251, 252, 258-259), 12 kyrkklockor (Vg 203, 205, 206, 210, 218, 219, 221, 222, 245, 247, 248, 253), 3 järnbeslag på kyrkdörrar (Vg 202, 204, 220), 1 korstol (Vg 227), 2 guldbrakteater (Vg 207, 228), 2 sigillstampar (Vg 215, 225), 1 kalender sti eka (Vg 233), 1 bronsklubba (Vg 224), 1 bokpärm (Vg 250), 1 bronsbleck (Vg 216), 1 blyplatta (Vg 234), några redskap, varibland 1 måttolk (Vg 240), 1 tunnbindarklämma (Vg 212), 1 nätsänke eller vävtyngd (Vg 235), 2 brynen het sskäl. 1 Några stenar ha varit svåra att bestämt hänföra till den ena eller den andra kategorin; de ha grupperats på sannolik