Inledning

XXII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
»eines Runenmagikers». Sammanställningen av de båda runföljderna är givetvis frestande, men hypotesen
är icke tillräckligt underbyggd och kan svårligen bli annat än en gissning på grund av ordens isolerade förekomst
i båda ristningarna; sammanhanget är i Vg 63 brutet, och inskriftspartiet närmast före hakuþo otolkat,
delvis bortvittrat.
Vg 63 Noleby innehåller icke mindre än 53 runor, av vilka åtminstone fyra icke ha kunnat identifieras.
Fyra ramlinjer ha ristats parallellt med stenens överkant, varigenom fyra runfält ha åstadkommits. Utrymmet
har endast utnyttjats till 2 J. 1 § fält är blankt och har tydligen aldrig tagits i anspråk för runristning.
Det betyder att ristningen antingen har varit illa planerad eller icke har fullbordats. Vilketdera är svårt att
avgöra, eftersom inskriftens avslutning icke är slutgiltigt tydd. Två ordskillnadstecken finnas utsatta,
detta i ett otolkat parti; i den första hälften av inskriften, den som hjälpligt har kunnat tolkas, finns det
däremot inga skiljetecken. Inledningen runofahiraginakudo 'runor ristar jag, de från gudarna stammande'
innehåller ack.formen av uttrycket isl. rúnar reginkunnar, välkänt från Håvamål 80 och begagnat även i
Sparlösa-inskriften, Vg 119 (ruri^R þAR rAki-ukutu ack.). De därpå följande elva runorna ha förmodats
motsvara ett töjeka unaþu med betydelsen 'jag åstadkommer ro'. För resten av inskriften ha vittringsskador i
stenytan till en del omöjliggjort en säker läsning. Runföljden suhurah inom skiljetecken har antagits vara ett
onomatopoetiskt ord av magisk karaktär, »ein magisches Geräuschwort» (Krause), likaså de följande runorna
susi. Marstrander (a.a. s. 214f.) har snuddat vid tanken, att ristaren i runföljden 30—40 suhurah : susi skulle
ha använt ett kryptiskt system men anser själv inte uppslaget bärkraftigt. I inskriftens sista runföljd hokuþo
vill Jungner snarast se »en levande hämnare, en person som bär detta namn eller som — snarare — i eggande
syfte vid ristningen tillägges detta epitet», och Nolebystenens hokuþo sammanställes, som ovan f ramhållits,
med N. Vånga-stenens haukoþuR; hakuþo skulle vara en onöjaktig skrivning av ack.-formen av samma ord
rättstavat på N. Vånga-stenen. Två lösryckta ord (Nolebystenens på grund av att satssammanhanget genom
vittringsskador ohjälpligt har brutits), olika stavade, ej tidigare belagda och med osäker innebörd måste
dock tills vidare lämna frågan om ordens identitet öppen.
Beträffande Vg 134, Kinnevestenen, är icke heller denna inskrift slutgiltigt tolkad. Krause har i a. a.
1966 framlagt ett nytt, alternativt tolkningsförslag (se härom i Tillägg s. 487 f.), som dock förutsätter, att
några runor vid inskriftens början skulle ha gått förlorade. Av allt att döma har högst en runa försvunnit,
och därmed torde det vara svårt att hålla Krauses senaste alternativ öppet i diskussionen. Marstranders
förslag om en läsning [a] SÍR alu h, uttolkat aaaaaaaa alu h kan endast betraktas som en gissning. Försiktigtvis
bör man inskränka sig till konstaterandet, att inskriften med runorna 4-6 alu sannolikt innehåller den från
andra runinskrifter välkända, magiska formeln alu.
Beträffande tidsbestämningen av de urnordiska runinskrifterna i Västergötland har man i allmänhet
bara runornas former att utgå ifrån. Det gäller framför allt de tre stenarna, Vg 63, 65 och 134, men också i
viss mån brakteaterna. De språkliga hållpunkterna äro få, eftersom tolkningarna i de flesta fall äro osäkra
och materialet dessutom för sprött för att inskrifterna enbart på runologisk och språklig grund ska kunna
bestämt tidfästas. De tre stenarna sakna dekor.
Vg 228 Trollhättan är ett lösfynd utan klar proveniens. Den är som brakteattyp sällsynt. Detsamma är
fallet med Vg 207 Grumpan (enligt M. Malmer ensam företrädande sin grupp, C:V a 1), men den ingår i ett
slutet fynd om tre guldbrakteater och två häktespännen av förgyllt silver, vilka sistnämnda arkeologiskt
anses stamma från förra hälften av 500-talet, snarast tiden inemot århundradets mitt. Spännena äro obetydligt
begagnade och indicera hela fyndets deponering till allra senast 500-talets slut. Den av de tre brakteaterna
(alla av C-typ), som företräder ett typologiskt senare stadium i utvecklingen, är också den minst
nötta av de tre. Runbrakteaten och den tredje äro däremot tämligen hårt slitna och sålunda väsentligt äldre
än fyndomständigheterna ge vid handen. Hur snabbt en brakteat nötts kan aldrig avgöras, det beror på flera
omständigheter, hur träget den burits och i vilken omgivning m. m. Med vederbörlig hänsyn tagen till den
arkeologiska fyndkombinationen torde en datering av Grumpan-brakteaten till tiden omkring 500 eller
början av 500-talet vara rimligast.