Inledning

LX VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
denna kyrkoinventering fästes uppmärksamheten på sex förut okända västgötska runinskrifter, gravstenen
Vg 91, runstenen Vg 178, klockorna Vg 219, 221, 248, 253. Spridda notiser från början av 1800-talet bekantgjorde
också Vg 3, 113, 149, 169, 218.
År 1833 betecknar den andra milstolpen i det svenska runmaterialets offentliggörande — den första var
1750 med Bautil. Då utgav nämligen Johan Gustaf Liljegren (1791-1837) sin omfångsrika förteckning Runurkunder
(1833). Liljegren grundade arbetet på sina egna samlade avskrifter och kopior ur äldre källor (dessa
Liljegrens samlingar förvaras i ATA under titeln Fullständig Bautil). I det ännu som oumbärlig handbok
nyttjade, systematiskt uppställda verket ha naturligt nog smärre oklarheter och misstag inte helt kunnat
undvikas, och dubbelnumrering har i vissa fall insmugit sig. Allt som allt har Liljegren i Runurkunder
tillgodogjort sig uppgifter om 116 västgötska inskrifter av de vid samma tid kända 132, dock innehåller
arbetet intet primärmaterial.
Det första fyndet i Västergötland av en urnordisk runinskrift, runstenen Vg 65 N. Vånga kyrka, gjordes
1791, det andra, Kinnevestenen Vg 134, år 1843, det tredje 1844, guldbrakteaten från Trollhättan, Vg 228.
Två av de intressantaste gravstenarna, Vg 143 och 144, blevo också anmälda vid mitten av 1800-talet liksom
Blidsbergsfunten, Vg 246.
För Vitterhetsakademiens räkning gjorde konstnären Gustaf H. Brusewitz (1812-1899) åren 1860-62
resor i Västergötland; 1860 i Falbygden, 1861 i Skövdetrakten, 1862 huvudsakligen i mellersta delen av landskapet.
»Anteckningar under en vandring i Vestergötland sommaren 1862» är rubriken över en av Brusewitz'
årsredogörelser till Akademien. Berättelserna (i ATA) rymma utsökta teckningar, från den första tiden ofta
laverade, av kyrkor, kyrkliga föremål och fornminnen. Kyrkorna voro motiv, som lågo väl till för konstnären
Brusewitz, och de kyrkliga föremålen har han tecknat med fin känsla för deras konstnärliga kvaliteter.
Fornlämningarna i och för sig ha som motiv synbarligen inte attraherat Brusewitz i samma grad. Han har
ofta satt in dem i nätta landskapsbilder och sällan försummat att låta en och annan människofigur ge liv åt
tavlan. Runstenarna som tagits med har han däremot huvudsakligen bara konturtecknat efter att noga,
ibland vid ett par besök, ha kollationerat Liljegrens runtexter med objekten. Teckningarna av västgötska
runstenar och runföremål uppgå till minst ett tjugotal. Dessutom är ett fåtal inskrifter endast omnämnda.
Några nyvinningar är det inte fråga om. Brusewitz kallades 1865 till den nyinrättade tjänsten som intendent
vid Göteborgs museums historisk-etnografiska avdelning, vari även de arkeologiska samlingarna ingingo.
Därmed togs hela hans kraft i anspråk för den museala verksamheten i Göteborg och Bohuslän.
Genom de antikvariska resorna väcktes också intresset för fornminnesvård. En särskild tjänst för sådana
uppgifter inrättades 1861. Gotlänningen och läroverksadjunkten Pehr Arvid Säve (1811-1887) blev den
förste innehavaren av befattningen. Som antikvitetsintendent reste han med ett vittomfattande program
omkring i olika landskap, granskade och beskrev kyrkor, kyrkoinventarier, fornminnen, ålderdomliga
byggnader och föremål, tecknade av dem, iståndsatte och vidtog skyddsåtgärder, där så befanns lämpligt.
Säve redovisade sina resultat i årliga berättelser till Vitterhetsakademien (förvarade i ATA), vilka senare
delvis trycktes i Antikvarisk tidskrift för Sverige. Fortfarande gällde, att beskrivningar och avritningar —
nödvändiga före fotograferingskonstens genombrott — i praktiken blevo det bestående resultatet. Säve företog
sin första västgötaresa 1862. Han följde, enligt egen utsago, huvudsakligen samma arbetsplan som han
begagnat under sin tidigare resa i Östergötland. 1 Västgötaresan ställdes 1862 till nordöstra delen av land-
1 Säve skriver härom i berättelsen över 1861 års resa i Östergötland, s. 3 f.: »För att vinna nödiga upplysningar för ända­
målet samt uppmärksamhet, aktning och skydd för våra forn-skatter, vände jag mig alltid, då det var möjligt, först till veder­
börande myndigheter och tjenstemän, såsom landshöfding och biskop, prester, landtmätare, män af jägeri-staten, krono-
betjening, folkskole-lärare, o. s.v. uti hvarje ort, samt uppsökte i öfrigt enskildte personer, samlare och forn-älskare, hvilka
närmare kände landskapets fornväsende och dithörande förhållanden ... äfvensom jag städse sökte beröring med vettige
dannemän och folk af alla stånd och åldrar. För alla försökte jag, på olika sätt, framställa vigten och hedern af ortens minnes­
märken, dem jag så varmt och allvarligt jag det förmådde alltid öfverlemnade åt hvars och ens vördnad och tjenste-skydd.
Och då vid våra fornlemningars fredande ett fiskaliskt anklagande helt säkert är långt mindre verksamt än upplysning och